Jag mötte mig själv på fiket igår

Fikade med en enormt stark mamma igår. Skulle nästan kunna skriva att jag fikade med mig själv så som jag levde för tre år sedan. På den tiden då jag gick igenom helvetet på jorden men hela tiden höll huvudet så högt upp jag bara orkade och kunde för min älskade sons skull. Även om anledningen till varför skiljer sig mellan min historia och hennes nutid ser jag så mycket av mig själv i henne och den situation hon befinner sig i just nu. Jag känner igen den där trötta, energitömda och livrädda blicken, men där finns även en så stark vilja och ett enormt hopp om en frisk framtid tillsammans med den familj hon skapat att stålmannens alla krafter skulle ses som en fjärt i vinden jämförelsevis. Det finns ingenting hon inte skulle göra för sin sjuka son.

Vi pratade om den där hjälplösheten. Om hur det känns att bara stå vid sidan av och inget kunna göra för att hjälpa sitt barn i den kamp han eller hon för mot livets brutala och orättvisa öde som tilldelats dem. Det finns inget värre och jag önskar jag kunde göra mer. Precis som de jag fikade med under min värsta tid i livet måste ha känt. Men vad mer kan man göra än att finnas här.

Gårdagen blev hur som helst ytterligare en påminnelse om livet. Hur viktiga mina insikter och erfarenheter från mitt eget helvete är och vart mina prioriteringar bör ligga. En viktig påminnelse för det är trots allt jag varit med om faktiskt svårt att hålla rätt bana och se vad som egentligen har betydelse och vikt i livet. För mig kan det inte bli mer självklart och det påminner livet mig om hela tiden...det är de små sakerna som gör det stora. Med andra ord: ingen mer klagan över halsbränna.

Stor kram och många tankar till Noel.

Härdsmälta och kossor på isen

Efter endast en tablett Gaviscon verkar det som att det som de senaste veckorna skulle kunna liknas vid härdsmälta i halsen och som hållt mig vaken åtskilliga timmar om natten är borta. Lite halsbränna får man väl ändå tåla tänker ni men då ska ni veta att det kan vara en riktig pina om det vill sig illa. Och eftersom det för tillfället är mitt största problem så låt mig få klaga lite. (Jag är medveten om petitessen).

Två saker: 1) Jag har separationsångest! Milla ska skolas in på dagis redan den 28 mars. Inskolningen varar bara en vecka sen ska jag och hon klara sig själva på varsina håll. Hon kommer att klara sig finfint. Men jag? Dock endast 15 timmar i veckan men ändå. Vad gör man när man är själv? Kopplar av svarar mannen och möts av en min lika urholkad som fågelholken i trädet här utanför. Vad är det, svarar jag? Jo, precis det läkaren ordinerade mig, dvs. mindre stress och avlastning tills bebis är här. Vilket ska vara runt den 9:de maj. (Mannen hoppas på den 15:de enbart för att han tror att han kommer undan bröllopspresentbestyren eftersom vi firar ettårig bröllopsdag den dagen. Men Martin så funkar det inte! Present förväntas ändå, om inte för året som gått så för sveda och värk och som plåster på såren. (Sagt med glimten i ögat är bäst att tillägga eftersom den ironiska stämman i rösten tenderar att försvinna så här i skrift)

2) Läkarbesök imorgon igen. Ultraljud och tillväxtkontroll plus CTG-övervakning av någon anledning jag inte fått förklarat för mig eftersom bebis hjärtljud varit bra den senaste månaden. Men vi kör på det och försöker se det ljust, dvs. att det är bra att det kollas om och ifall att. Frågade igår hos barnmorskan när för dålig tillväxt börjar bli farlig och när läkarna gör någonting åt det samt vad de i så fall gör? Vet inte om jag fick något riktigt svar på den frågan men än verkar det inte vara någon ko på isen och om kon skulle ta sig dit så kommer läkarna att plocka ut liten bebis i förtid. Så det är bara att hoppas, vänta och se. Min stora skräck är kejsarsnitt.

Nu dags för morgonbestyr på Mandelblom. Kram