Nu har min blogg gått och blivit riktigt vintrig. Men jag läste att värmen bara är här till helgen innan hösten drar in på riktigt och eftersom jag inte hittade någon ok hösbakgrund fick det bli vinter på en gång. Och jag är ju som jag är så jag längtar efter både höst och vinter, kyla och mörker.
Idag ska jag försöka göra ett nytt försök att se Änglavakt. Jag fick ett tips från en vän om att den filmen var riktigt bra och det tror jag säkert att den är men jag kom inte längre än 14 minuter in i filmen förrän jag var tvungen att ta paus för att orka se. Orkat har jag inte riktigt gjort sedan dess (läs i måndags) men jag ska ta mig igenom den hur många tårar den än ska kosta. Det är konstigt hur allting kommer tillbaka så fort och så starkt, trots att det nu har gått tre år sedan diagnos. Som om varje känsla man kände under den där hemska sjukdomstiden ligger och väntar precis under ytan. Känslor, röster, skrik, tårar och hjärtat som slår hårt, hårt i ren förskräckelse så där som när man varit riktigt nära en olycka, när man blivit riktigt skrämd, efter en mardröm. Den känslan levde jag med i 10 månader tills den 28 maj då allt blev stilla. Som om även mitt hjärta slutade att slå. Hur jobbigt den ärn må vara så tror jag att det är "nyttigt" att påminnas om allt det där, om vad som faktiskt betyder något och hur fort det kan gå fruktansvärt fel. Det gäller att ha fokus och prioritering på rätt saker helt enkelt.
Martin har gått till jobbet och vi tjejer tittar på Makka pakka och gör oss startklara för ännu en dag på ÖF. Ska försöka hinna med ett varv till gymet och så lät det som om mamma och pappa har Milla abstinens så vi väntar ett besök. Trevlig torsdag.
