måndag, februari 23, 2009

Huslig som få

Ville bara bevisa att jag i helgen hittade köket! Tro det eller ej men här följer bildbevis.
Tack Danne för den kanonbra kokboken "Laga lätt som en plätt" (för barn med illustrerade bilder för extra tydlighet) går inte att misslyckas.

Lite gör stor skillnad

Tröst handlar för min del om att våga vara nära och finnas till för någon som inte mår bra. Att inte slå ner blicken när man möter sorgsenheten. Att våga vara som vanligt utan att försöka göra allt bättre eller ha förhoppning om att trolla bort det svåra med några väl valda ord. Att ha mod att säga fel, skratta och vara sig själv trots svåra omständigheter. Det är inte lätt, kanske till och med bland det svåraste, men lite gör ibland stor skillnad.

Jag tror det är viktigt att tycka synd om sig själv ibland. Jag tror att vi måste låta oss sjunka till botten där mörkret trängt undan allt ljus, tänka de skrämmande tankarna vi annars slår undan i ren reflex och vara i upplösningstillstånd ett tag. Jag tror att när vi väl vågat ta oss till detta oändliga och kalla schakt tröttnar vi ganska snart på att tycka synd om oss själva. Istället vänder vi denna kraft till att börja leta efter en väg upp, framåt igen. Vågar man tillåta sig att sjunka ner i mörkret kommer man oftast ut i ljuset med ny kraft, lust och energi.

Det handlar om val. Jag tror ingen är så stark och positiv så det räcker för att trotsa motgångar och sorg som ofta kantas längs livets väg. Alla har vi svackor, negativa tankar som måste ut. Men många väljer att stänga inne dessa, ljuga för sig själva och agera välmående. Det är ingen hållbar lösning. Inte för någon. Men jag förstår beteendet.

Jag skäms också ibland för att jag mår dåligt. Jag känner att jag inte passar in i den perfekta värld vi så maniskt försöker uppehålla. Ingen är perfekt, så varför försöker vi lura oss till lycka och känslan av att må bra. Jag drar mig ofta undan eftersom jag inte vill visa mina tårar, trots att de flesta vet om anledningen till att jag gråter. Trots att jag har full rätt att vara ledsen. Men jag vill inte ha blickar från främlingar som tittar konstigt på mig för att mina tårar lämnat spår på min kind, för att min hållning är kuvad av sorg, för att jag inte har ett bländvitt leende som passar in i andras värld. Jag orkar inte låtsas och jag ska inte behöva ljuga för att glädja andra.

Jag får gråta, jag har anledning att gråta och även om jag inte skulle ha någon vettig anledning så kan jag gråta i alla fall. Jag ska inte behöva tänka på vad min omgivning säger eller tycker. Men det är svårt att inte påverkas. Jag minns en gång då jag hade bestämt fika med mina vänner. Vi hade en tuff dag och de timmar sömn jag fått den veckan kunde nog räknas på mina fingrar. Theos krampanfall ville aldrig ge med sig och vi blev bara mer och mer frustrerade av att sitta vid hans sida och bara titta på när han sakta dog bort från oss. Jag behövde luft. När jag kom till fiket satt alla redan där och det brast totalt för mig. Innan jag hunnit torka tårarna fanns bara två vänner kvar. De andra hade gått av anledningar jag glömt. Glömt för jag inte tror på dem. Mina tårar passade inte in i deras dag. Det blev obekvämt. Jag klandrar ingen men jag ställer mig oförstående. Jag skulle aldrig gå.