Jag våndas med jämna mellanrum av visa händelser som jag önskar jag kunde göra om. Det är en svår ångest som kommer och går och som bidrar till blöta kinder och smärtsamma tankar. Mycket kan jag inte rå på men jag önskar ändå att jag hade agerat annorlunda. En av dessa händelser är Theos ansiktsuttryck när vi flyttar på honom mellan soffa och säng, under av vad som kom att bli de sista veckorna i hans liv. Han hade jätteont i ryggen och det är hans smärtsamma ansiktsuttryck jag inte kan komma över. Han kunde inte prata, men ansiktet förvreds i smärta och tårarna rann när han fick så ont. Han hade då legat still länge, kunde inte röra sig och ryggen var så stel till följd av detta. Dessutom tror jag att tumörerna i ryggraden spelade sin roll. Jag tror inte min sons plågade ansiktsuttryck någonsin kommer att försvinna. Jag får leva med det – på något sätt.
En annan sådan händelse är när Theos port á carte-slang (en permanent liten port som opererats in under huden i bröstet som man stack en nål, som kunde sitta där i en veckas tid, i för att minska obehaget av att gång på gång sticka när prover behövde tas eller mediciner ges.) fastnade i barnvagnshjulet när jag skulle lyfta upp honom. Port á carte-nålen i bröstet drogs ut en bit och det måste ha gjort jätte ont. Vilken bra mamma man känner att man är vid ett sånt tillfälle, när man gör så att sin älskade son som redan lider av något bland det värsta man kan vara med om får ännu ondare.
Dåliga dagar är detta och fler ångestladdade händelser det enda jag kan tänka på. Inte konstigt man är nedstämd ibland. Hoppas Theo glömt bort detta och bara minns de bra stunderna vi fick tillsammans.
