måndag, juni 08, 2009

Valrossen...

Vet ju att dagarna av dålig självkänsla lätt kan bli fler ju större och orörligare man blir men usch vad tråkigt det är och då har jag en lång väg kvar innan jag vuxit klart än. Jag förstår ju att min förmåga begränsas en aning vad gäller träning och annan fysisk aktivitet men någonstans tar envisheten överhanden och jag tror mig kunna klara av allt precis lika bra som alla andra och blir därför mäkta besviken när jag märker att så inte är fallet. Senast var det spinningpasset. Det har gått bra fram tills nu men den här gången var det riktigt tufft. Med (minst) fem kilos snabb viktuppgång blir flåset ganska snart ett faktum.

Blir arg på mig själv. Hur svårt ska det vara. Jag kan inte ens dammsuga av hela lägenheten utan att ta en paus. I det fallet är det ryggen som säger ifrån. Vila, säger Martin. Jag bara blänger och låter envisheten vinna. Vill inte vara den där mamman som oroar sig för viktuppgång, bristningar på magen och bröst nere vid knäna (det sistnämnda kanske inte är någon risk eftersom det kräver tuttar). Men jag kan inte låta bli att klaga över hjälplösheten. Till och med för att knyta skorna krävs ett val – andas eller knyta – för båda är helt hopplöst att genomföra samtidigt.

Nu känner jag mig fånig som klagar över småsaker och måste tillägga att magen också är helt underbar när man vet vad som väntar i slutänden av denna jäsningsprocess.

Kram Valrossen (bara betarna som saknas, men vem vet de kanske kommer.)