Jag tar en paus

Ville bara meddela att jag kommer att ta ett uppehåll från bloggen - av flera orsaker. Den största är så klart tiden som inte riktigt räcker till för tillfället. Just nu finns det annat som prioriteras före. En andra orsak rör motivationen och inspirationen kring skrivandet, som inte riktigt vill infinna sig och jag har sagt det tidigare, jag vill inte bara ha en blogg som redogör för min vardag men det är där jag hamnat nu så därför får det bli paus.

Så tills vi hörs igen önskar jag er som följt mig och min blogg en stor och varm kram. /Becka

Helt och fullt ut

Någon i min närhet sa i helgen att denna person inte riktigt vågat släppa loss känslorna för Milla ännu. Vi känner till den där försiktigheten samtidigt som det är helt hopplöst att låta bli att känna någonting annat än hjärtlig och kravlös kärlek till denna underbara lilla tjej.

Det finns en sorts medvetenhet ständigt närvarande i bakhuvudet. Den lurar där och inger någon sorts falsk förhoppning om att så länge den finns där är man skyddad från att bli sårad ifall det otänkbara skulle inträffa ännu en gång. Jag är mycket väl medveten om att det inte funkar så. Vi kan inte skydda oss hur mycket vi än försöker. Det är både jobbigt och underbart att känna den där kärleken fullt ut igen men i min värld är det ändå bättre att älska helt och fullt och riskera att bli sårad, för att inte säga krossad, än att älska halvhjärtat och inbillningssjukt tro att man går säker från hjärtesorg eller någon sorts sorg för den delen.

Milla är mitt hjärta, precis som Theo. Trots att vetskap och lärdom finns där efter det som hänt. Trots att förutsättningarna ser helt annorlunda ut idag mot vad den gjorde för snart sex år sedan och trots att jag förändrats och inte är länge är densamma. Hon är underbar vår dotter. Precis lika underbar som sin storebror. I min kärlek till mina barn är jag alltid densamma, oavsett.

Idag var Milla och jag tillsammans med J och E på Mamma,barn-gympa. Det gick över förväntan trots att Milla var vaken under hela passet och jag kommer att ha träningsvärk i helt oanade muskler eftersom jag inte kört pump på väldigt länge. Vi har även hunnit med vår sedvanliga promenad och inlett vad jag tror kommer urarta i en kamp mot försäkringskassan och de pengar jag har rätt till för mammaledigheten. Inte för att jag tror att jag inte kommer få några utan snarare hur lång tid det tar innan jag får dem. Varför behövs det 30 handläggningsdagar om vi redan är inne i systemet? Fortsättning följer.

Kram på er.

Bergstoppar och dalgångar

Har haft en del tankar kring hur livet skulle ha sett ut den sista tiden. Vet inte varför, saknad efter det som tagits ifrån mig och det som aldrig blev av antagligen. Det är skrämmande hur mycket de val vi gör, både medvetna och omedvetna, påverkar vilken riktning livet tar. Hur mycket händelser vi inte har en chans att påverka spelar roll för vart vi hamnar och för vilka berg vi måste bemästra. Vi är de vi är just på grund av dessa val. På grund av de motgångar och medgångar vi hittills gått igenom. Ändå är det svårt att låta bli att undra hur livet sett ut om man gjort ett annorlunda val i ett visst sammanhang eller om ödet velat på annats sätt. Om man hade haft turen på sin sida.

Under våren 2010 kommer det bli dags för en hel del nya beslut och vägval, små som stora. Val som alla kommer påverka vilkan vändning livet kommer att ta. Det är väl det som är livet. Att göra val och leva efter de konsekvenser som följer, bra som dåliga. Ser fram emot våren, ser fram emot det som komma ska. I min värld finns det ingen utmaning som är för svår. Inte fter det vi har gått igenom. Jag har redan lyckats ta mig igenom den svåraste av alla utmaningar. Resten känns som nedförsbacke i jämförelse. Men undran över vad som skulle kunna varit kommer aldrig försvinna. Den finns alltid med mig oavsett var i livet jag befinner mig.

Svar på den frågan kommer jag aldrig få. Jag kan bara blunda och drömma. Det är en underbar dröm. En underbar dröm som bygger på min värsta mardröm.

Nu ska de här två damerna på promenad innan det blir lunch/fika med underbara J. Kram

Små minnen i en icapåse

Just nu känns det som om vardagen passerar likt vagnarna på ett snabbtåg som passerar där jag står på perrongen och undrar vad det var som hände. Det går lite för snabbt och det är svårt att komma ihåg att njuta av varje dag och försöka släppa taget om det fokus som ofta finns riktat mot morgondagen. Ett fokus som inte allt för sällan sänker ett sorts dimmhölje över nuet.

Det känns ofta som om nuet nästan enbart är uppenbar som dåtid. Som en sorts efterklokhet. Ett nu som redan försvunnit är av någon anledning enklare att greppa. Jag tror det tar tid att lära sig se nuet klart och tydligt och glömma historia och framtid för stunden.

Det är svårt att se de där vagnarna rulla förbi en och en i så snabb takt. Det är svårt eftersom man står där maktlös och undrar vart vecka efter vecka tar vägen. Svårt att få ett stadigt grepp om den, ta kontroll över den och leva i den.

En sak vet jag, det finns inget som gör tidens framfart så tydligt som ett litet barns urvuxna kläder. Jag blir ständigt påmind av de fullproppade icakassarna med för små storlekar.

Idag är vi trötta. Natten till igår sov vi 45 minuter mellan midnatt och halv sju på morgonen. Det var pigga och glada ögon på Milla i nattmörkret. Inte lika pigga eller glada på mig. Fick dock häcken ur vagn och hasade mig till gymmet för ett efterlängtat spinningpass igår trots trötthet. Med tanke på att jag inte kunnat träna så hårt de senaste månaderna kanske blodsmaken och yrseln inte kom som någon överraskning. Det är konstigt vad snabbt man glömmer hur jobbigt spinning kan vara. Det är som med förlossningar, man undrar vad tusan man gett sig in på halvvägs igenom och hur man kunde glömma att det var så här det kändes. Jag är dock övertygad om att jag kommer finna mig i båda situationerna än en gång, dvs både på spinningcykeln och i förlossningssalen.

Ha en fortsatt bra måndag.

Ovanlig känsla

Vaknar i soffan av smattret mot fönstret. Konstaterar att det blir en riktig mysdag i mörkret. Konstaterar strax därefter träningsvärk i magen efter Abs-passet i torsdags. Blir glad över att det fortfarande finns magmuskler att få träningsvärk i.

Jag fick fem timmars sammanhängande sömn i natt och känner mig för tillfället som en hel människa. Skön känsla, ganska ovanlig känsla också. Glad att den ändå kommer ibland.

Dags att ta tag i lördagen. Trevlig helg på er.

Inspirationstörstande

Kom på mig själv med att läsa Marcus Birros inlägg på bloggen på göteborska. Han verkar göra avtryck den mannen. Duktig är han och jag imponeras av hans ärlighet och öppenhet, för att inte tala om hans talang.

Det var länge sedan jag själv satte mig ner och försökte skriva en text från hjärtat, en text med lite större djup än den senaste tidens rena beskrivningar av dagens händelser. Jag saknar det. Jag måste försöka hitta tillbaka dit. Ta mig tid och hitta inspiration igen. Just nu känns det som om jag går på tomgång men jag känner igen den känslan och vet att den kommer från för få timmars sömn.

Men tills jag hittat den där inspirationen så kan jag berätta att Milla nu mera går under smeknamnet B.G. (Biggest Gainer). Herregud vad den lilla äter och går upp i vikt. Ett halvkilo på en vecka är bra jobbat. Jag kanske skulle ha spenderat lite mer av alla timmar på gymmet i friviktsavdelningen för snart blir det jobbigt att bära, vyscha och hyscha. Hör bra gör hon också enligt dagens test och inget kolikskrik hittills idag. Även om hennes mage är väldigt känslig mår den bättre nu när jag slutat med mjölkprotein.

Dags att ta kväll. Milla sover redan och jag borde göra likadant. Slits mellan sängen och Grey´s som följs av So u think u can dance. Sängen borde vinna ifall natten blir jobbig och så jag inte är grinig imorgon när jag och Milla har date med brudarna från Strömsfors. Sov gott vänner.

Bildkompott

Bild1: M och jag upp i Sälen.
Bild 2: Millas favorit plats.

Bild 3: Jag vet inte hur ni gör på era släktträffar men så här gör vi.

Bild 4: Jag i 7 månaden. Välformad.
Bild 5: Det ser ut som han läxar upp mig men här firar vi faktiskt midsommar och han sjunger antagligen ännu en snapssång.

Bild 6: Liten gädda, rädd Martin.

Bild 7: Liten nyfödd fot.

Bild 8: Milla på väg ut.

Bild 9: En avslappnad Milla.

Dammlagret ligger tjockt...

Jag har skrivit om det tidigare, jag har varit med om det tidigare och nu är vi där igen. Jag fick höra något som får de senaste åren att ifrågasättas väldigt starkt. Det värsta av allt är att min naivitet och vilja att tro gott om folk återigen gjort mig överraskad, nästan tagen på sängen av denna nya vetskap. Men mitt bristande energiförråd samt en helt annan prioritering vad gäller vart jag lägger mitt fokus gör att jag fakiskt tror att det här snart kommer läggas i en låda, bäras upp på vinden och glömmas bort tillsammans med alla andra besvikelser nedpacketerade i likadana lådor tills preskriberingstiden gått ut och dammlagret ligger tjockt på locket.

Men jag lär mig för varje gång och tyvärr påverkar det min syn på mänskligheten. Jag vet att jag kommer fortsätta tro gott men kanske i en aningens mindre grad tills nästa gång fakta når mina öron och reviderar min syn på någon man trodde man kände bättre än så.

Besviken? Ja kanske. Men mest på mig själv som svalt allt med hull och hår.
Söndag och grått. Men jag tycker det passar bra till söndagar och den mysfaktor som följer med dom. En promenad väntar. En promenad upp till ängeln och hans viloplats. Där finner jag lugn och tänker klart. Kram på er nästan alla.

Konstant hungrig

Milla skötte natten relativt bra och jag var bara uppe två gånger, så idag känner jag mig nästintill utvilad. Stackars Martin fick dock ta skriktimmen runt midnatt men mer skrik än så blev det alltså inte.

Fredagen bjuder på lite träning (har några kilo kvar att försöka bli av med inför brudklänningsprovningen) och framåt kvällen får vi storbesök av glada vänner. Så mer fika och skitsnack alltså. Har haft besök varje kväll den här veckan men det är skönt att få lämna bort liten till andras armar emellanåt speciellt som hon verkar trivas där.

I övrigt är jag konstant hungrig eftersom jag inte alls kommit in i den här mjölkproteinförbjudna dieten som jag påtvingats. Har cravings efter allt jag numera inte får äta men det är väl lite typiskt mig att vilja ha det jag inte kan få. Om någon av er har något bra tips på mat utan mjölk- eller soyaprotein tar jag tacksamt emot.

Enligt nyheterna idag ska gravida och föräldrar som förlorat barn eller anhörig få ersättning från försäkringskassan. Även om antalet dagar inte är stort nog (tror det var tal om tio dagar) om man förlorat sitt barn så är det ändå något. Vår erfarenhet av sjukvården vad gäller sjukskrivning pga nedstämdhet till följd av ett barns bortgång är inte den bästa. Kommentarer så som "Är det inte dags att gå vidare" och "att jobba är ett bra sätt att tänka på annat", efter endast två månader gör mig fortfarande upprörd. Två månaders sjukskrivning var inte nog för min del och första månderna på jobbet var riktigt jobbiga.

Ha en underbar helg. Kram

Snabb resumé

Hittade en lucka och passar på att göra ett kort inlägg. Milla och jag har överlevt vår andra ensamma dag tillsammans. Var på Bvc igår och vägde liten som nu kommit över 3 kilos gränsen. Har även hunnit med ett besök på familjerätten, så nu är Martin pappa även på pappret.

Millas mage är inte bättre vilket resulterat i att jag nu är förbjuden att äta något som kan innehålla mjölkprotein, det vill säga, i stort sett allting. Inget kul för mig men jag hoppas att det kan hjälpa liten ond mage. Hittills har hon haft två skrikattacker de senaste 12 timmarna. Men vi håller alla tummar vi har.

Veckan består för övrigt av väldigt många besök av både vänner och släkt, vilket är jättetrevlig så länge man har x antal sovtimmar att ta energi från. I veckan ska även första gymbesöket sedan Millas ankomst göras. Brösten mår så pass mycket bättre att jag är modig nog att ta på mig en sportbh.

Vi får se när nästa bloginlägg kan tänkas bli. Utan rutiner och med en närgången och sällskapssjuk liten koliktös blir bloggandet bortprioriterat. Dags att försöka hinna med en dusch innan "päronen" dyker upp med kinamat. (de äter inte mycket mjölkprodukter alls där borta i kinaland, vilket jag är otroligt tacksam över).

Ha det bra i snön som dalar.