Var länge sen jag mådde så här. Tog en lång promenad i morse i nordanvindar och solsken. Besökte min son men förutom det har jag legat hemma i soffan och mått risigt. Illamåendet vill inte försvinna och hormonerna börjar göra sig påminda i form av tårar som kommer i tid och otid. Har haft en tung Theo-dag och en massa oroliga tankar för den lilla i magen. Har det hänt en gång kan det väl hända igen-tankarna vill inte försvinna. Oro för allt som faktiskt kan gå fel. För man inser nu att "det händer inte mig"-tänket är sedan ett och ett halvt år tillbaka long gone.
Har lagt energin på helt fel saker idag och är helst slut. Ingen skrivarlust heller märker jag så ni får nöja er med den här något mulna sammanfattningen av en otroligt händelselös dag. En vecka kvar till Martin är hemma nu. Nu ska jag och bebis försöka hålla oss borta från chipsen och lägga oss tillrätta i soffan igen.
/B(ecka)+B(ebis)
lördag, februari 28, 2009
fredag, februari 27, 2009
Att vara stark
Jag fick precis den här tänkvärda dikten av en väldigt klok vän.
Tack Paulina för att du alltid finns där.
"Att vara stark är inte att aldrig falla, att alltid veta, att alltid kunna
Att vara stark är inte att alltid orka skratta, att alltid hoppa högst, att vilja mest
Att vara stark är inte att lyfta tyngst, att alltid komma längst eller att alltid lyckas
Att vara stark är att se livet om det är, att acceptera dess kraft och att ta del av den
Att falla till botten, att slå sig hårt, att alltid komma igen
Att våga visa sig svag och rädd och våga ta dess hjälp
Att vara stark är att våga hoppas när din tro är om svagast
Att vara stark är att se ett ljus i mörkret och att kämpa för att nå dit"
Tack Paulina för att du alltid finns där.
"Att vara stark är inte att aldrig falla, att alltid veta, att alltid kunna
Att vara stark är inte att alltid orka skratta, att alltid hoppa högst, att vilja mest
Att vara stark är inte att lyfta tyngst, att alltid komma längst eller att alltid lyckas
Att vara stark är att se livet om det är, att acceptera dess kraft och att ta del av den
Att falla till botten, att slå sig hårt, att alltid komma igen
Att våga visa sig svag och rädd och våga ta dess hjälp
Att vara stark är att våga hoppas när din tro är om svagast
Att vara stark är att se ett ljus i mörkret och att kämpa för att nå dit"
Oro skapar oro
Det har varit en tuff vecka och det tar ut sin rätt. Jag borde ta det lite lugnare men det är svårt. Jag är en tänkare och att bara slå av är inte lätt. Lilla som växer i magen tar all min energi och jag är ständigt trött. Det kan jag klara av, liksom illamåendet men jag behöver min Martin för att kunna ventilera ihärdiga tankar som påverkar och raserar mitt lugn. Det är inte lätt att sluta oroa sig när man känner att man inte riktigt har kontroll. Samtidigt ser jag med rätt nyfikna ögon fram emot tiden som väntar, trots otryggheten utan arbete. Jag tror på möjligheter.
Oro för annat skapar oro för bebis. Jag har redan förlorat ett barn. Tanken på att gå igenom det igen skrämmer mig mer än någonting annat. Det klarar jag inte av. Att ha en Martin som ständigt påminner om att det kommer att gå bra behövs just nu mer än någonsin. "Vi klarar allt", brukar han säga och det stämmer för ingenting kan vara jobbigare än det vi redan gått igenom. Det klarade vi. Vi står båda starkare, rakare och stadigare som två stolta föräldrar, nyfikna på den framtid som väntar.
Oro för annat skapar oro för bebis. Jag har redan förlorat ett barn. Tanken på att gå igenom det igen skrämmer mig mer än någonting annat. Det klarar jag inte av. Att ha en Martin som ständigt påminner om att det kommer att gå bra behövs just nu mer än någonsin. "Vi klarar allt", brukar han säga och det stämmer för ingenting kan vara jobbigare än det vi redan gått igenom. Det klarade vi. Vi står båda starkare, rakare och stadigare som två stolta föräldrar, nyfikna på den framtid som väntar.
torsdag, februari 26, 2009
De mest lysande tankar
Ur riktigt starka känslor föds gnistan som tänder de lysande och mest sprakande tankarna. Ur riktigt ihärdiga tankar följer troget känslor av stor och liten karaktär. Hand i hand formar de oss och påverkar hela vår person.
Det är otroligt hur snabbt man kan omvärdera hela sin värld utifrån en enstaka händelse. Långt ingångna rutiner och vanor, ett livslångt beteende, invanda tankemönster, känslor, allt kan förändras på ett ögonblick och omforma våra jag från hur vi alltid känt dom. Man säger att det inte går att lära en gammal hund att sitta. Jag tror inte ett dugg på det. Däremot har jag svårt att tro att det är så enkelt som att bara bestämma sig för att förändra det man nu vill ska förändras. Människans viljestyrka är oftast inte så stark. Det krävs något större. Det krävs insikt. Insikt om något betydelsefullt vi alldeles säkert varit väl medvetna om så länge att det hunnit bli ett förgivettagande. Vår mänskliga förmåga att skjuta svåra saker från oss med förklaringen ”det händer inte mig” är häpnadsväckande cynisk.
Med nya insikter följer ofta starka känslor. Känslor som får oss att begrunda och tänka de mest lysande tankar. Dessa tankar får oss att se bortom gränserna för de rutiner vi är vana vid. Det är här vi kan börja lära.
Det är otroligt hur snabbt man kan omvärdera hela sin värld utifrån en enstaka händelse. Långt ingångna rutiner och vanor, ett livslångt beteende, invanda tankemönster, känslor, allt kan förändras på ett ögonblick och omforma våra jag från hur vi alltid känt dom. Man säger att det inte går att lära en gammal hund att sitta. Jag tror inte ett dugg på det. Däremot har jag svårt att tro att det är så enkelt som att bara bestämma sig för att förändra det man nu vill ska förändras. Människans viljestyrka är oftast inte så stark. Det krävs något större. Det krävs insikt. Insikt om något betydelsefullt vi alldeles säkert varit väl medvetna om så länge att det hunnit bli ett förgivettagande. Vår mänskliga förmåga att skjuta svåra saker från oss med förklaringen ”det händer inte mig” är häpnadsväckande cynisk.
Med nya insikter följer ofta starka känslor. Känslor som får oss att begrunda och tänka de mest lysande tankar. Dessa tankar får oss att se bortom gränserna för de rutiner vi är vana vid. Det är här vi kan börja lära.
onsdag, februari 25, 2009
En livslång resa...
Jag har egentligen inte varit någonstans men måste ändå sakta återvända. Att komma in i lägenheten efter att han gått bort var svårt. Tomt, tyst och kallt. Det kändes inte som hemma. Att ta sig in i hans rum tog mig flera dagar. När jag väl var där inne sjönk jag ihop på hans säng och bara grät. Så höll jag på. Jag gjorde mig en bra bild av hur rummet såg ut och kommer än i dag ihåg varje leksaks placering på hyllorna. Jag bestämde mig ändå ganska snart för att plocka ner rummet. Jag var tvungen att göra det, ensam och just då. Inget hade blivit lättare av att vänta och ingen hjälp hade hjälpt.
Det tog lång tid. Jag luktade på varje klädesplagg innan de fick sin plats i kartongerna. Mindes till varje leksak, log genom fallande tårar, skrek och kände alla känslor på samma gång. Jag slogs med mig själv. Tvingade mig att fortsätta fast känslan av att jag sakta packade undan min son ur mitt liv var stark. Jag vet egentligen att så inte var fallet men har på grund av just den anledningen ännu inte haft kraft att ta upp de sista lådorna på vinden. De har nu en alldeles egen plats i mitt hem, liksom Theo har i mitt hjärta.
Fastän rummet idag är renoverat och gjorts om till vårat sovrum är det Theos rum jag ser varje gång jag kliver in genom dörren. Det är det rummet alltid kommer att vara. Det är där jag ofta ser honom sitta och leka med sina bilar eller tågbana i mina drömmar. Det är här han läser sina böcker och sjunger med till Mora Träsk. Det är här inne minnena och saknaden blir som starkast. Men det är våran hemlighet.
Jag kan aldrig återvända till det som var. Inget blir sig likt men jag måste ändå hitta vardagen. Återvända till de delar av det jag som fortfarande fungerar. Pusslet läggs, bit för bit och vardagen rullar på även för mig. Jag har vant mig vid att människor fortfarande rör sig i samma tempo, skrattar, ler, pratar högt och oroar sig för små saker utan egentlig mening. Tidigare tålde jag det inte. Förstod inte folk att världen stod still. Min värld gjorde en tvärnit i samma stund Theo dog. Men alla andras vardag förblev opåverkade av min förlust. Något jag accepterat nu men som tog tid att förstå.
Jag påbörjar en ny resa nu. En resa jag hoppas jag inte behöver återvända från. Detta ska bli en livslång resa tillsammans med min Martin, vår Theo och hans bror eller syster.
Det tog lång tid. Jag luktade på varje klädesplagg innan de fick sin plats i kartongerna. Mindes till varje leksak, log genom fallande tårar, skrek och kände alla känslor på samma gång. Jag slogs med mig själv. Tvingade mig att fortsätta fast känslan av att jag sakta packade undan min son ur mitt liv var stark. Jag vet egentligen att så inte var fallet men har på grund av just den anledningen ännu inte haft kraft att ta upp de sista lådorna på vinden. De har nu en alldeles egen plats i mitt hem, liksom Theo har i mitt hjärta.
Fastän rummet idag är renoverat och gjorts om till vårat sovrum är det Theos rum jag ser varje gång jag kliver in genom dörren. Det är det rummet alltid kommer att vara. Det är där jag ofta ser honom sitta och leka med sina bilar eller tågbana i mina drömmar. Det är här han läser sina böcker och sjunger med till Mora Träsk. Det är här inne minnena och saknaden blir som starkast. Men det är våran hemlighet.
Jag kan aldrig återvända till det som var. Inget blir sig likt men jag måste ändå hitta vardagen. Återvända till de delar av det jag som fortfarande fungerar. Pusslet läggs, bit för bit och vardagen rullar på även för mig. Jag har vant mig vid att människor fortfarande rör sig i samma tempo, skrattar, ler, pratar högt och oroar sig för små saker utan egentlig mening. Tidigare tålde jag det inte. Förstod inte folk att världen stod still. Min värld gjorde en tvärnit i samma stund Theo dog. Men alla andras vardag förblev opåverkade av min förlust. Något jag accepterat nu men som tog tid att förstå.
Jag påbörjar en ny resa nu. En resa jag hoppas jag inte behöver återvända från. Detta ska bli en livslång resa tillsammans med min Martin, vår Theo och hans bror eller syster.
tisdag, februari 24, 2009
kaosartat liv
Idag har nog det absolut bästa alternativt det värsta som skulle kunna hända hänt. Jag tror på det förstnämnda. Men det känns ändå konstigt. Jag blev varslad om uppsägning på grund av arbetsbrist. Nä varken roligt eller förvånande och väldigt skrämmande men samtidigt så är det nog precis den spark i baken jag behöver. Jag har sagt länge att jag ska byta jobb men av ren bekvämlighet och på grund av underbara kollegor har tiden gått och blivit sex och ett halvt år. Så det är hög tid att se sig om efter annat. En både skrämmande och lockande tanke. Men nu alltså även ett måste.
...nu har vi ju med mitt liv, mitt kaos att göra så slappna inte av än mina kära läsare för det kommer mer. Lite tur i oturen, om man nu får säga så, så kommer jag inte gå helt sysslolös till hösten, för om allt går som det ska, (vi accepterar inget annat) kommer Theo få ett efterlängtat syskon i oktober. *stort leende*
Även om det fortfarande är väldigt tidigt har jag vetat om det ett tag. Fick reda på det dagen före Theos 5 års dag. Mitt i all sorg och saknad, reser sig hopp och glädje. Jag är van vid det här "hissåkandet". Ena sekunden är man så ledsen så man har svårt att få luft mellan snyftningarna andra sekunden slår hjärtat frivolter av glädje trots att tårarna fortfarande rinner längs kinderna. Jag vet inte vilket ben man står på utan släpper allt och låter känslorna styra och ställa med mitt väsen. Så här har det varit i ett och ett halvt år nu. Det är mitt liv, ett liv jag hatar och älskar så oändligt.
Mmm, jag tror det var allt jag hade att berätta idag...*ler* kan någon klandra mig för att vara utmattad?!! Utmattad, glad och full av saknad. (och illamående)!!!
/B
...nu har vi ju med mitt liv, mitt kaos att göra så slappna inte av än mina kära läsare för det kommer mer. Lite tur i oturen, om man nu får säga så, så kommer jag inte gå helt sysslolös till hösten, för om allt går som det ska, (vi accepterar inget annat) kommer Theo få ett efterlängtat syskon i oktober. *stort leende*
Även om det fortfarande är väldigt tidigt har jag vetat om det ett tag. Fick reda på det dagen före Theos 5 års dag. Mitt i all sorg och saknad, reser sig hopp och glädje. Jag är van vid det här "hissåkandet". Ena sekunden är man så ledsen så man har svårt att få luft mellan snyftningarna andra sekunden slår hjärtat frivolter av glädje trots att tårarna fortfarande rinner längs kinderna. Jag vet inte vilket ben man står på utan släpper allt och låter känslorna styra och ställa med mitt väsen. Så här har det varit i ett och ett halvt år nu. Det är mitt liv, ett liv jag hatar och älskar så oändligt.
Mmm, jag tror det var allt jag hade att berätta idag...*ler* kan någon klandra mig för att vara utmattad?!! Utmattad, glad och full av saknad. (och illamående)!!!
/B
Idag tisdag
Denna tisdag är jag otroligt glad över min nygamla vän Palle Kuling. Vad hade jag gjort utan dig? Jag är också glad över det samtal jag fick igår från min seglande tilltänkta make. Skönt att höra att han kommer ihåg mig trots äventyr, sol och bad i British Virigin Islands.Jag är dock mindre glad över att Anticimex tar god tid på sig gällande mina "skadedjur" på balkongen. Fick en av dem på bild i helgen (husdjuren alltså) men snart är dom ett minne blott och jag kanske kan börja använda min balkong lagom till solen tittar fram.
Horoskop dags
Idag har jag tydligen varken tur eller otur. (?) Och vore det inte för min hälsas skull så hade jag gjort många roliga saker idag. Men tyvärr kan jag tvingas att hålla mig hemma. (vad då, vad är det för fel på min hälsa?) En möjlighet att få göra något ovanligt på arbetet dyker upp. (jobba kanske?) Idag vill jag tydligen helst dra mig undan och vara ensam. (trist jag verkar va, men alla har vi väl såna dagar.) Kram på er mina vänner.
Andra sidan
Jag är inte speciellt troende av mig. Men jag tror på något. Jag tror att tilliten på något större gör sig påmint vid tillfällen av ifrågasättande, då vi upplever saker vi inte kan förklara eller har frågor vi aldrig kommer att få svar på. Tron gör det på ett sätt enklare att leva och att klara av det svåra. För egen del är det självklart att livet är lättare att leva om jag tror på en fortsättning. Den dödsångest jag tidigare hade, rädslan för det okända finns knappt kvar. Detta eftersom jag redan skapat mig en bild om hur Theo har det på ”andra sidan” och den dag jag är klar med det här livet, den här världen får jag äntligen träffa honom igen. Men jag förstår att de som inte tror, som inte tvingats till att göra sig dessa bilder av en fortsättning känner rädsla. Mörker, kyla och ensamhet skrämmer, ingen vill sluta där. Ljuset lockar, värmen tröstar och gemenskapen fyller oss med ett lugn inför det ovissa.
Jag har märkt att många som ifrågasätter denna tro på någon sorts fortsättning är ofta någon ur den lyckliga skara som inte förlorat på nära håll. Som aldrig behövt ta ställning till att vara och icke vara. Vi tror många gånger för att överleva. Klara av att hantera en stor förlust. Gör oss bilder av de vi förlorat i en bättre värld. I ljus, värme och gemenskap.
Det finns inga rätt eller fel. Svaret låter vänta på sig. Tillslut vet vi. Men just nu kan vi bara hoppas. För de vilandes skull, för våran egen skull, för enkelhetens skull.
Jag har märkt att många som ifrågasätter denna tro på någon sorts fortsättning är ofta någon ur den lyckliga skara som inte förlorat på nära håll. Som aldrig behövt ta ställning till att vara och icke vara. Vi tror många gånger för att överleva. Klara av att hantera en stor förlust. Gör oss bilder av de vi förlorat i en bättre värld. I ljus, värme och gemenskap.
Det finns inga rätt eller fel. Svaret låter vänta på sig. Tillslut vet vi. Men just nu kan vi bara hoppas. För de vilandes skull, för våran egen skull, för enkelhetens skull.
måndag, februari 23, 2009
Huslig som få
Ville bara bevisa att jag i helgen hittade köket! Tro det eller ej men här följer bildbevis.Tack Danne för den kanonbra kokboken "Laga lätt som en plätt" (för barn med illustrerade bilder för extra tydlighet) går inte att misslyckas.
Lite gör stor skillnad
Tröst handlar för min del om att våga vara nära och finnas till för någon som inte mår bra. Att inte slå ner blicken när man möter sorgsenheten. Att våga vara som vanligt utan att försöka göra allt bättre eller ha förhoppning om att trolla bort det svåra med några väl valda ord. Att ha mod att säga fel, skratta och vara sig själv trots svåra omständigheter. Det är inte lätt, kanske till och med bland det svåraste, men lite gör ibland stor skillnad.
Jag tror det är viktigt att tycka synd om sig själv ibland. Jag tror att vi måste låta oss sjunka till botten där mörkret trängt undan allt ljus, tänka de skrämmande tankarna vi annars slår undan i ren reflex och vara i upplösningstillstånd ett tag. Jag tror att när vi väl vågat ta oss till detta oändliga och kalla schakt tröttnar vi ganska snart på att tycka synd om oss själva. Istället vänder vi denna kraft till att börja leta efter en väg upp, framåt igen. Vågar man tillåta sig att sjunka ner i mörkret kommer man oftast ut i ljuset med ny kraft, lust och energi.
Det handlar om val. Jag tror ingen är så stark och positiv så det räcker för att trotsa motgångar och sorg som ofta kantas längs livets väg. Alla har vi svackor, negativa tankar som måste ut. Men många väljer att stänga inne dessa, ljuga för sig själva och agera välmående. Det är ingen hållbar lösning. Inte för någon. Men jag förstår beteendet.
Jag skäms också ibland för att jag mår dåligt. Jag känner att jag inte passar in i den perfekta värld vi så maniskt försöker uppehålla. Ingen är perfekt, så varför försöker vi lura oss till lycka och känslan av att må bra. Jag drar mig ofta undan eftersom jag inte vill visa mina tårar, trots att de flesta vet om anledningen till att jag gråter. Trots att jag har full rätt att vara ledsen. Men jag vill inte ha blickar från främlingar som tittar konstigt på mig för att mina tårar lämnat spår på min kind, för att min hållning är kuvad av sorg, för att jag inte har ett bländvitt leende som passar in i andras värld. Jag orkar inte låtsas och jag ska inte behöva ljuga för att glädja andra.
Jag får gråta, jag har anledning att gråta och även om jag inte skulle ha någon vettig anledning så kan jag gråta i alla fall. Jag ska inte behöva tänka på vad min omgivning säger eller tycker. Men det är svårt att inte påverkas. Jag minns en gång då jag hade bestämt fika med mina vänner. Vi hade en tuff dag och de timmar sömn jag fått den veckan kunde nog räknas på mina fingrar. Theos krampanfall ville aldrig ge med sig och vi blev bara mer och mer frustrerade av att sitta vid hans sida och bara titta på när han sakta dog bort från oss. Jag behövde luft. När jag kom till fiket satt alla redan där och det brast totalt för mig. Innan jag hunnit torka tårarna fanns bara två vänner kvar. De andra hade gått av anledningar jag glömt. Glömt för jag inte tror på dem. Mina tårar passade inte in i deras dag. Det blev obekvämt. Jag klandrar ingen men jag ställer mig oförstående. Jag skulle aldrig gå.
Jag tror det är viktigt att tycka synd om sig själv ibland. Jag tror att vi måste låta oss sjunka till botten där mörkret trängt undan allt ljus, tänka de skrämmande tankarna vi annars slår undan i ren reflex och vara i upplösningstillstånd ett tag. Jag tror att när vi väl vågat ta oss till detta oändliga och kalla schakt tröttnar vi ganska snart på att tycka synd om oss själva. Istället vänder vi denna kraft till att börja leta efter en väg upp, framåt igen. Vågar man tillåta sig att sjunka ner i mörkret kommer man oftast ut i ljuset med ny kraft, lust och energi.
Det handlar om val. Jag tror ingen är så stark och positiv så det räcker för att trotsa motgångar och sorg som ofta kantas längs livets väg. Alla har vi svackor, negativa tankar som måste ut. Men många väljer att stänga inne dessa, ljuga för sig själva och agera välmående. Det är ingen hållbar lösning. Inte för någon. Men jag förstår beteendet.
Jag skäms också ibland för att jag mår dåligt. Jag känner att jag inte passar in i den perfekta värld vi så maniskt försöker uppehålla. Ingen är perfekt, så varför försöker vi lura oss till lycka och känslan av att må bra. Jag drar mig ofta undan eftersom jag inte vill visa mina tårar, trots att de flesta vet om anledningen till att jag gråter. Trots att jag har full rätt att vara ledsen. Men jag vill inte ha blickar från främlingar som tittar konstigt på mig för att mina tårar lämnat spår på min kind, för att min hållning är kuvad av sorg, för att jag inte har ett bländvitt leende som passar in i andras värld. Jag orkar inte låtsas och jag ska inte behöva ljuga för att glädja andra.
Jag får gråta, jag har anledning att gråta och även om jag inte skulle ha någon vettig anledning så kan jag gråta i alla fall. Jag ska inte behöva tänka på vad min omgivning säger eller tycker. Men det är svårt att inte påverkas. Jag minns en gång då jag hade bestämt fika med mina vänner. Vi hade en tuff dag och de timmar sömn jag fått den veckan kunde nog räknas på mina fingrar. Theos krampanfall ville aldrig ge med sig och vi blev bara mer och mer frustrerade av att sitta vid hans sida och bara titta på när han sakta dog bort från oss. Jag behövde luft. När jag kom till fiket satt alla redan där och det brast totalt för mig. Innan jag hunnit torka tårarna fanns bara två vänner kvar. De andra hade gått av anledningar jag glömt. Glömt för jag inte tror på dem. Mina tårar passade inte in i deras dag. Det blev obekvämt. Jag klandrar ingen men jag ställer mig oförstående. Jag skulle aldrig gå.
söndag, februari 22, 2009
Söndagmorgon
Jag tog mig en välförtjänt sovmorgon. Somnade tidigt igår och har nästan sovit tolv timmar! Det behövdes tydligen. Det känns fortfarande som om känslorna sitter utanpå mig. Saknar kontroll och vet att minsta lilla kan få det att tippa över. Men det är mycket just nu så det kanske inte är konstigt.
Funderar mycket på vad jag hade gjort om Theo fortfarande fanns hos mig. Onödigt att lägga energi på kan tyckas men just helgmorgnar då man tillåtit sig några extra timmar sömn blir kontrasten till det liv man levde med barn så påtaglig så tankarna är svåra att stoppa. Dessutom är det så mycket barnprogram på helgmorgnarna som man har minnen till så det är svårt att komma undan. Och med tanke på hur det ser ut efter nattens snöfall är det kanske inte så svårt att räkna ut vad jag och Theo gjort. Det blev ju inte så mycket pulkaåkning det sista året.
Idag ska jag nog tillåta mig att bara ha en slapp dag. Skidskytte från soffan, eventuellt en fika på stan och så en vinterpromenad upp till min väntande ängel. Börjar det klia riktigt i kroppen kan jag sträcka mig till ett pass på gymmet. Tänker ta dagen som dem kommer.
Funderar mycket på vad jag hade gjort om Theo fortfarande fanns hos mig. Onödigt att lägga energi på kan tyckas men just helgmorgnar då man tillåtit sig några extra timmar sömn blir kontrasten till det liv man levde med barn så påtaglig så tankarna är svåra att stoppa. Dessutom är det så mycket barnprogram på helgmorgnarna som man har minnen till så det är svårt att komma undan. Och med tanke på hur det ser ut efter nattens snöfall är det kanske inte så svårt att räkna ut vad jag och Theo gjort. Det blev ju inte så mycket pulkaåkning det sista året.
Idag ska jag nog tillåta mig att bara ha en slapp dag. Skidskytte från soffan, eventuellt en fika på stan och så en vinterpromenad upp till min väntande ängel. Börjar det klia riktigt i kroppen kan jag sträcka mig till ett pass på gymmet. Tänker ta dagen som dem kommer.
lördag, februari 21, 2009
Idag är jag...
ett kaos. Jag är så arg för att jag aldrig fick chansen att se min son växa upp och bli stor. Arg för att HAN aldrig fick en chans. Arg för att jag aldrig mer får se hans underbara leende spricka upp när jag kommer och hämtar på dagis. Arg för alla uteblivna födelsedagar, för allt vi inte han göra, allt jag inte han säga. Arg för att de sista 10 månaderna slitit på mig mer än någon kan förstå. Arg för att inget jag gjorde hjälpte. Arg för att jag passivt bara kunde stå vid sidan av och titta på när min ängel sakta försvann. Ändå är jag så glad för de 4 år och 3 månader jag fick tillsammans med honom.KAOS!
fredag, februari 20, 2009
Det var en sån där dag då allting...
… bara blev fel. Redan på morgonen innan jag slagit upp ögonen var känslan av total motgång där. Valet var att dra täcket upp till näsan och stanna kvar i sängen alternativt att trotsa känslan och försöka vända motgång till framgång. Jag valde det senare.
Jag drog bort gardinerna för fönstret och insåg mitt misstag halvvägs genom rörelsen, ångrade mig och lät dem hänga halvt för våg. Ute var det grått och blött. Man kunde nästan se kylan blandas med tät och tjock dimma längs de än så länge ödsliga gatorna. Bara en tapper hundägare med halsduken hårt knuten halvsprang bakom sin ivriga hund längs med den upplysta gatukanten.
Jag huttrade till och drog åt morgonrocken lite hårdare på väg ut i köket. Morgonrutinen till vana satte jag på kaffet innan jag gick ut i badrummet för att göra mig i ordning. Från trapphuset hörde jag barnskrik. Tyckte synd om barnet för att det var uppe så tidigt, tyckte synd om mig själv för att jag inte längre hade något barn att väcka tidigt och få i ordning i tid till dagis.
Klar i badrummet, gick jag för att hämta min kopp kaffe. Bredde en smörgås och tog med den till tv:n för att titta på morgonnyheterna. Världsekonomin kraschar, en mur i Indien har rasat och krossat människor under sig och vädret fortsätter enligt höstmanéer. Känslan av motgång förstärks. Jag tar med mitt kaffe till sovrummet. Kryper ner och bestämmer mig för att framgången får vänta till i morgon. Idag ska jag njuta av min motgång.
Jag drog bort gardinerna för fönstret och insåg mitt misstag halvvägs genom rörelsen, ångrade mig och lät dem hänga halvt för våg. Ute var det grått och blött. Man kunde nästan se kylan blandas med tät och tjock dimma längs de än så länge ödsliga gatorna. Bara en tapper hundägare med halsduken hårt knuten halvsprang bakom sin ivriga hund längs med den upplysta gatukanten.
Jag huttrade till och drog åt morgonrocken lite hårdare på väg ut i köket. Morgonrutinen till vana satte jag på kaffet innan jag gick ut i badrummet för att göra mig i ordning. Från trapphuset hörde jag barnskrik. Tyckte synd om barnet för att det var uppe så tidigt, tyckte synd om mig själv för att jag inte längre hade något barn att väcka tidigt och få i ordning i tid till dagis.
Klar i badrummet, gick jag för att hämta min kopp kaffe. Bredde en smörgås och tog med den till tv:n för att titta på morgonnyheterna. Världsekonomin kraschar, en mur i Indien har rasat och krossat människor under sig och vädret fortsätter enligt höstmanéer. Känslan av motgång förstärks. Jag tar med mitt kaffe till sovrummet. Kryper ner och bestämmer mig för att framgången får vänta till i morgon. Idag ska jag njuta av min motgång.
Under ytan
Tyngdlösheten liknar ingenting annat. Man känner sig lätt men ändå sjunker man. Samtidigt som det är skrämmande skänker det någon sorts trygghet i det totala omslutandet kring hela min kropp. Det är tyst men ändå inte helt ljudlöst och ljuset omringas av fullständigt mörker. Vattnets kontrast är både imponerande och farligt attraherande. Vetskapen om att vatten både ger och tar liv finns där hela tiden.Under vattnet finns en helt annan värld och ett annorlunda beteende. Här blir luft till stigande bubblor och ljuset från solen reflekteras och bryts till skimrande strimmor som studsar och rör sig mellan stenar och växter i vågornas takt. Den här världen är mer färgglad och livfull. Det känns som en gladare värld utan bekymmer.
Från strandkanten ser vattnet kallt och hårt ut. Vågorna slår i och ger ifrån sig ett öronbedövande, nästan argt brus. Under ytan upplevs samma händelse helt annorlunda. Det är mjuka rörelser som följer varandra i smidiga manövrar och som brusar lite svagt, som ett mumlande ljud på avstånd.
Trots att världen under vattnet fascinerar mig kan jag inte stanna. Jag måste upp till ytan för att fylla mina lungor med luft och genast blir världen kall och hård igen.
Saknad
Saknad kan ta sig olika uttryck. Saknaden kan kännas stark ena stunden för att i nästa uppfattas som lättare. Saknad kan till och med finnas där utan att ens kännas.Saknad förknippas med minnen, ju starkare minne, desto kraftfullare saknad. Saknad är en känsla som kan vara svår att hantera men saknad kan också vara en underbar känsla. En känsla som får oss att tänka efter på vad som är viktigt och meningsfullt och hur vi bör prioritera. Saknad i lagom dos är därför något jag tror gör oss till bättre personer.
Till saknad efter någonting förlorat som aldrig kommer igen följer en känsla som är svårhanterlig. En känsla som man måste acceptera och lära sig att leva med, utan genvägar eller facit till hur detta på bästa sätt ska kunna gå till. Det är ett arbete som kräver stor energi och mycket kraft. Men med rätt tankemönster kan även denna form av saknad, de allra flesta gånger, vändas till någonting upplyftande. Till minnen och känslor som får oss att sakna och le.
Jag tror att saknad är en känsla som kan förvirra och förvränga. Det är en känsla som kan ta sig många och motstridande uttryck. En känsla som kan kännas som både kärlek och hat, som kan komma med både leenden och tårar.
Saknaden försvinner aldrig. Den finns där även om den kanske inte alltid gör sig påmind. Den kan ligga gömd under en tid för att efter ett tag, utan förvarning och ofta med enorm kraft, visa sig under omständigheter som inte är helt förväntade.
Hur vi än hanterar det vi saknar så formar det våra jag. Det gör oss till dig och mig. Saknaden till våra minnen kan aldrig tas ifrån oss. Det binder oss samman och gör oss till ett. Ömsesidig saknad gör oss starkare. Saknaden känns då mer betydelsefull och värdefull än när man saknar ensam.
Saknad kan också förstärka ensamheten. Men hur ensam man än känner sig är det viktigt att komma ihåg att alla saknar vi någonting.
torsdag, februari 19, 2009
Idag...
...känner jag att jag behöver lätta upp stämningen lite. Så ni inte tror att jag sitter och är "deppig" hela dagarna.Enligt dagens horoskop är mitt välbefinnande på topp. Jag ska tydligen bli erbjuden ett nytt jobb. (Ok om jag får gissa så tror jag att det är Mensa som äntligen behöver en maskot för sin lilla, men välkända klubb och vem bättre att fråga än mig?)
Ok, vad gäller kärleken då. En känslig fråga kan idag göra dig och din partner osams. Er bådas envishet kommer att fördröja en försoning. (Ja, jag känner mig lite osams med honom...kan förväxlas med en lätt bitterhet för att han seglar på en katamaran i British Virgin Islands och jag får som längst pendla fram och tillbaka från Fimpan på, i och för sig, en rätt bekväm men ändå Expressbuss.) Så till sist står det att jag kan vara snabb på att ge svar på tal. Tyvärr är inte allt jag säger så genomtänkt. (Ehhh? Vad menar dom nu?).
Idag är jag glad för att det snart är fredag. O fredag vet vi alla innebär ett besök på Munken. Denna gång blir det övervägande kvinnlig fägring på stället. Kan bli intressant och "kackligt". Ses där.
Känlsa av övergivenhet
Det är en komplicerad och mörk känsla. Jag tror de flesta i mer eller mindre omfattning, förhoppningsvis det senare, känt av den någon gång. Den är mörk och märkbar och tar hela min varelse under kontroll när den är som starkast. Även den största känner sig obetydlig under dess makt och det finns egentligen ingenting att göra för att skydda sig mot dess existens.
Känslan är värre än den mest ofrivilliga ensamhet, värre än att oavsiktligt komma bort från det säkra och trygga man finner hos ett välbekant ansikte i ett hav av främmande människor. Föreställningen är motpolen till den känsla av säkerhet man finner i en känd famn som omsluter med värme och förtränger alla måsten och konflikter.
Att känna sig liten och obetydlig kan i slutänden göra oss stora och starka. I situationer där vi måste kämpa klarar vi ofta mer än vi tror, just därför att vi inte ges något annat val. Så även den här känslan går att, om inte övervinna så kanske ändå hantera. I min värld är känslan av övergivenhet bara tillfällig, i andras värld tyvärr mer konstant.
Känslan är värre än den mest ofrivilliga ensamhet, värre än att oavsiktligt komma bort från det säkra och trygga man finner hos ett välbekant ansikte i ett hav av främmande människor. Föreställningen är motpolen till den känsla av säkerhet man finner i en känd famn som omsluter med värme och förtränger alla måsten och konflikter.
Att känna sig liten och obetydlig kan i slutänden göra oss stora och starka. I situationer där vi måste kämpa klarar vi ofta mer än vi tror, just därför att vi inte ges något annat val. Så även den här känslan går att, om inte övervinna så kanske ändå hantera. I min värld är känslan av övergivenhet bara tillfällig, i andras värld tyvärr mer konstant.
onsdag, februari 18, 2009
Har slutat leka kurragömma med mig själv...
Det är svårt att greppa vissa tankar. De finns i huvudet som vilsna skuggor av något obestämbart, och så länge de förblir outtalade är de rotlösa silhuetter från ingenstans, på väg någonstans. Outtalade tankar som egentligen inte existerar mer än som ett tillfälligt eko innanför pannan. Tillfälligheter som fötts på grund av slumpmässiga omständigheter av verkliga händelser.
Det är först när man ger ord åt tankarna som de blir verkliga. När vi formar tanken och kategoriserar in den i ett begripligt fack för allt existerande går den att ta på, greppa och hantera. Ur skuggan träder bilder och känslor vi känner igen. Skuggan blir skarp i konturerna och vi får ett sammanhang. Det sammanhang som människan hela tiden söker och kräver för att undvika kaos.
Att inte säga det som tänks kan vara ett sätt att tillfälligt slippa hantera det jobbiga. Att säga någonting högt förverkligar det svåra vilket skrämmer oss ohämmat. Men att inte säga det som tänks och tro att man kommer undan är som att leka kurragömma med sig själv. Någon gång kommer man ifatt och ohanterade tankar dras till ytan och slår oss till marken av både styrka och överraskning. Då har man inte längre något val utan måste ta tag i det förflutna, säga orden och låta dem ta sin plats i sammanhanget, det stora hela. Det tjänar ingenting till att gömma sig för verkligheten.
Det är först när man ger ord åt tankarna som de blir verkliga. När vi formar tanken och kategoriserar in den i ett begripligt fack för allt existerande går den att ta på, greppa och hantera. Ur skuggan träder bilder och känslor vi känner igen. Skuggan blir skarp i konturerna och vi får ett sammanhang. Det sammanhang som människan hela tiden söker och kräver för att undvika kaos.
Att inte säga det som tänks kan vara ett sätt att tillfälligt slippa hantera det jobbiga. Att säga någonting högt förverkligar det svåra vilket skrämmer oss ohämmat. Men att inte säga det som tänks och tro att man kommer undan är som att leka kurragömma med sig själv. Någon gång kommer man ifatt och ohanterade tankar dras till ytan och slår oss till marken av både styrka och överraskning. Då har man inte längre något val utan måste ta tag i det förflutna, säga orden och låta dem ta sin plats i sammanhanget, det stora hela. Det tjänar ingenting till att gömma sig för verkligheten.
Grönare gräs
Så fort jag stänger dörren hem, längtar jag tillbaka. Motsatta polers dragningskraft görs gällande vilket innebär en oupphörlig strävan efter tillfredsställelse. Sökandet efter någonting annat är konstant. Inbillningen av att lycka finns på motsatt sida är obegriplig, liksom viljan av att hela tiden vara där man inte är.
Hur mycket man än ser fram emot någonting, hur kul man än har är det aldrig nog. Jämförelsen med andra är ett behovsframkallande ont i mångas vardag. Denna inställning driver oss till att hela tiden sträva efter mer istället för att stanna upp och njuta av det vi redan har.
Grönare gräs har man ju hört talats om men stämmer det verkligen? Eller är det bara grönare så länge det är ouppnåeligt? Jag tror att allt ser bättre ut på håll. Ingenting är felfritt även det grönaste av gräs har bruna fläckar. Bruna fläckar som inte syns på långt avstånd utan som först blir tydliga när man kommer närmare. Allt blir vardag, även det grönaste grässtrå standardiseras.
Hur mycket man än ser fram emot någonting, hur kul man än har är det aldrig nog. Jämförelsen med andra är ett behovsframkallande ont i mångas vardag. Denna inställning driver oss till att hela tiden sträva efter mer istället för att stanna upp och njuta av det vi redan har.
Grönare gräs har man ju hört talats om men stämmer det verkligen? Eller är det bara grönare så länge det är ouppnåeligt? Jag tror att allt ser bättre ut på håll. Ingenting är felfritt även det grönaste av gräs har bruna fläckar. Bruna fläckar som inte syns på långt avstånd utan som först blir tydliga när man kommer närmare. Allt blir vardag, även det grönaste grässtrå standardiseras.
tisdag, februari 17, 2009
Tisdag den 17:de
Dagens horoskop säger att min tur kanske är på väg att vändas till det bättre. Under hela dagen kommer jag att må bra men på kvällen kan jag bli mycket trött. (tusan det stämmer ju på pricken in på alla mina dagar! *förvånad min*) Mitt förhållande är rofyllt och harmoniskt och gör mig glad. (Rofyllt ja men det beror nog mest på att han åker utomlands ikväll och lämnar mig ensam i 17 dagar!!!)Idag är jag glad över "Kung" Ole Einar Björndalens prestationer i skidskyttet som gick i morse. Jag har en tendens att bli lite halvnorsk när jag sitter framför Tv:n och rycks med i spänningen.
Är också glad för Martins överraskning när jag kom hem igår. Se bild.
Mumma...behöver jag säga att jag ska till gymmet efter jobbet idag. Men bara för att lugna samvetet en aning inför kvällens tårtbit. *fniss*
Theos rum
Jag har ett favorit rum. Det existerar inte längre mer än i minnet men betydelsen av det är oerhört stort. Det är ett rum för några få speciella. Ett rum som får mig att känna trygghet, kärlek och glädje på ett ovanligt underbart sätt. Rummet värmer som en lång och ärlig kram med någon jag tycker mycket om. Som den sortens beröring som verkligen betyder någonting och som man aldrig vill ska ta slut.Jag hör skratt när jag blundar och tänker på rummet. Skratt och sång, från bus och lek. Fantasifullhet och äventyr hör rummet till. Den sortens fantasi som bara ett barn kan förmedla och som kan förvandla rummet till vad som helst. Detta gör att rummets väggar skvallrar om en välkomnande bekymmerslöshet i ett kaosartat hav av känslor.
Det är ett ljust rum, ett sådant ljus som tränger igenom även slutna ögonlock. Ett annorlunda rum med en annorlunda form som berättar en sorglig historia blandade med enorma glädjestunder för de små och mest förgivet tagna företeelser. Rummet är luftigt och stort och tjänar många syften. Framförallt är det en trygghet mot allt ont och all okänd mark utanför. Ett skydd från ensamhet. I det rummet är vi alltid tillsammans.
Rummet förmedlar en enorm saknad efter den lycka som fanns. Det är ett rum som får mig att känna mig både stor och otroligt liten på en och samma gång. Rummet är en spegel av en underbar människa jag en gång kände och som jag alltid kommer ha med mig. En liten människa som gjorde stora avtryck. Rummet hör till en ängel. En ängel som njöt och levde livet fullt ut.
måndag, februari 16, 2009
Förvånad men starkare
Jag erkänner, jag blev jätte förvånad över hur mycket den här bloggen hjälper mig. Jag har alltid skrivit, även innan vår "förlust", men då bara på papper, idag noggrant undangömda i någon byrålåda någonstans. Att skriva så här offentligt är alltid en risk. Speciellt eftersom det jag skriver om ofta är känsligt, väldigt personligt och ett ämne man, så som jag uppfattat det, gärna blundar för eftersom det är för svårt. Jag avundas er som kan blunda. Jag har inte det valet. Jag lever med det svåra, det här är mitt sätt att göra det så lätt som möjligt.
Det jag blev mest förvånad över var all positiv respons. Från både väntade och oväntade håll. Och det gör mig så glad. Vad jag vill ha sagt är Tack! Tack alla för stöd, vänliga ord och kommentarer och för att ni visar att ni finns där. Det gör mig ännu starkare.
Bifogar en liten dikt jag precis fick av en person som betyder mycket för mig. En oväntad vänskap som vuxit till sig genom svåra tider. Men vi står fortfarande sida vid sida och vet att vi alltid kommer göra det.
"Jag klamrade mig fast vid hans lilla hand.
Var rädd att han skulle gå
och jag bli ensam kvar
vilsen i världsalltet"
Det jag blev mest förvånad över var all positiv respons. Från både väntade och oväntade håll. Och det gör mig så glad. Vad jag vill ha sagt är Tack! Tack alla för stöd, vänliga ord och kommentarer och för att ni visar att ni finns där. Det gör mig ännu starkare.
Bifogar en liten dikt jag precis fick av en person som betyder mycket för mig. En oväntad vänskap som vuxit till sig genom svåra tider. Men vi står fortfarande sida vid sida och vet att vi alltid kommer göra det.
"Jag klamrade mig fast vid hans lilla hand.
Var rädd att han skulle gå
och jag bli ensam kvar
vilsen i världsalltet"
Att gå vilse behöver inte betyda att vi kommit bort.
Vi kommer alla bort ibland. Rent fysiskt är det lätt att förlora sig själv längs med livets alla vägval och kurvor men härifrån är det relativt enkelt att fråga om rätt väg hem. Tappar man bort sig på ett mer själsligt plan, med minst lika många svängar och valmöjligheter kan det vara svårare att hitta tillbaka igen.Vi kan nog vara vilsna även om vi tror oss ha fullständig kontroll. Det är inte svårt att ljuga för sig själv om man är rädd för sanningen. Att komma bort är ingen bedrift, att hitta hem är desto svårare. Jag pratar inte så mycket om någon fysisk resa utan om den inre vandring de flesta gör, en resa utan tydligt slut. Ibland kan det nog till och med vara bra att tappa bort sig själv. Då tvingas man leta och se sin person utifrån ett nytt perspektiv. Kanske tvingas man till och med till att rannsaka och reflektera över saker man inte sett, trott eller anat om sig själv förrän just där och då.
Oavsett väg och val så förändras man och påverkas av den rutt man valt. Hittar man tillbaka till utgångspunkten man en gång startade sin bana från, kan den te sig annorlunda eftersom man ser på den utifrån helt eller delvis nya ögon. Detta är också en erfarenhet. Kanske blir en vardaglig och grå plats till ett nytt och vackert läge. Kanske blir det viktiga inte lika betydelsefullt längre. Kanske omvärderas hela din varelse utifrån en större mening och innebörd.
Jag tror det är viktigt att tvinga sig till att våga lämna sin trygghet, att våga ge sig ut på outforskade vägar, stigar, farleder, små som stora, med målet att hitta sig själv. Inget utvecklar som resor. Vi gör dagligen resor, vilka formar våra jag som vatten slipar ner berg. Sakta men säkert, smekande rörelser mot fasta vassa kanter. Inga val vi gör, hur ogenomtänkta de än må verka, är tagna ur luften. Alla våra val beror på erfarenheter, händelser eller känslor vi känner utifrån händelser vi varit med om eller karaktärer vi sprungit på. Även om vi kan stå frågande till våra egna beslut så finns det alltid en anledning bakom.
Det svåra i detta fall är att låta bli att döma andras val utifrån våra egna vägar. Ingen väg är den andra lik och alla går vi åt olika håll, i olika tempo och med olika resultat. Vissa vägar är smala, andra breda. Vissa är rakare och några slingrar sig fram. De flesta vägar har gupp, uppförsbackar, fallna träd som blockerar vår framfart. Men alla vägar går framåt, tar oss dit vi vill och är på väg.
Vad jag vill ha sagt är att alla har vi anledningar till det vi säger, känner och gör. Men få tar sig verkligen tid till att förstå orsaken bakom. Vi tar oss inte ens tid till att förstå våra egna bakomliggande orsaker så hur ska vi kunna få tid till att förstå oss på andras? Hade vi haft tiden eller snarare prioriterat de bakomliggande orsakerna till våra val hade vi haft större förståelse för både oss själva och våra medmänniskor. Större förståelse till varandra och förhoppningsvis större medlidande i ett själviskt samhälle.
söndag, februari 15, 2009
Ur min dagbok 15/06 2008
Det här skrev jag den 15 juni (två dagar efter Theos begravning)
Kom precis hem från graven. Har hälsat på Theo. Det känns så konstigt. Både fint, lugnt och så otroligt jobbigt på samma gång. Jag sitter här och minns hans begravning.
Vi gjorde i ordning inne i kapellet. Runt hans fina, lilla vita kista. Blomsterdekorationen i grönt och vitt, vita rosor och gröna hjärtan på tråd. Ljusen runt kistan, kortet på en livsglad Theo, så som vi vill minnas honom. Martin tittade på honom en sista gång, som för att vara säker på att det verkligen var honom vi begravde. Begravningsrepresentanten skruvade sedan igen kistan med en skruv vid huvud och fotändan. Det var riktigt jobbigt.
Vi gick ner från kapellet för att möta upp de andra. Vädret var mulet. Tillsammans gick vi tillbaka under tystnad. Tunga steg. Mot den vita kistan som lystes upp av de levande ljusen. Ulf Lundells låt och Theos favorit "Hon gör mig galen" ljöd ur högtalarna och vi gick fram till kistan en och en för att tända ett varsitt ljus som vi placerade runt Theo. Han log nog just då.
Prästen talade om frihet. Om Uffes låt som vi enligt tradition sjöng till när vi åkte hem från sjukhuset som för att fira vår frihet, även om det bara varade i några dagar varje gång. Hon talade om att Theo älskade att cykla, en annan sorts frihet. Om Hammarby och hans älskade knasbollar. Vi avslutade ceremonin i kapellet med Bo Kaspers låt "Vi bygger en ny skön värld" En glad sång som förmedlar hopp och framtid. Den var för oss alla som blev kvar när Theo gick vidare.
Vi bar ut kistan till den låten. Väl vid graven när morfar, farfar, Jesper och Martin firat ner Theo för sin sista vila, försvann de mörka molnen. Precis över oss blev himlen blå och solen tittade fram. Jag är övertygad om att Theo lös på oss. Theo kom hem, log och cyklade vidare.
Kom precis hem från graven. Har hälsat på Theo. Det känns så konstigt. Både fint, lugnt och så otroligt jobbigt på samma gång. Jag sitter här och minns hans begravning.
Vi gjorde i ordning inne i kapellet. Runt hans fina, lilla vita kista. Blomsterdekorationen i grönt och vitt, vita rosor och gröna hjärtan på tråd. Ljusen runt kistan, kortet på en livsglad Theo, så som vi vill minnas honom. Martin tittade på honom en sista gång, som för att vara säker på att det verkligen var honom vi begravde. Begravningsrepresentanten skruvade sedan igen kistan med en skruv vid huvud och fotändan. Det var riktigt jobbigt.
Vi gick ner från kapellet för att möta upp de andra. Vädret var mulet. Tillsammans gick vi tillbaka under tystnad. Tunga steg. Mot den vita kistan som lystes upp av de levande ljusen. Ulf Lundells låt och Theos favorit "Hon gör mig galen" ljöd ur högtalarna och vi gick fram till kistan en och en för att tända ett varsitt ljus som vi placerade runt Theo. Han log nog just då.
Prästen talade om frihet. Om Uffes låt som vi enligt tradition sjöng till när vi åkte hem från sjukhuset som för att fira vår frihet, även om det bara varade i några dagar varje gång. Hon talade om att Theo älskade att cykla, en annan sorts frihet. Om Hammarby och hans älskade knasbollar. Vi avslutade ceremonin i kapellet med Bo Kaspers låt "Vi bygger en ny skön värld" En glad sång som förmedlar hopp och framtid. Den var för oss alla som blev kvar när Theo gick vidare.
Vi bar ut kistan till den låten. Väl vid graven när morfar, farfar, Jesper och Martin firat ner Theo för sin sista vila, försvann de mörka molnen. Precis över oss blev himlen blå och solen tittade fram. Jag är övertygad om att Theo lös på oss. Theo kom hem, log och cyklade vidare.
Ett bråkigt hav av känslor
Jag är ett kaos av känslor. Tydliga och starka känslor som kastar omkring hela mitt väsen. Tar mig uppför berg för att sedan slänga mig över kanten och låter mig handlöst falla och slå i marken nedanför. Det är känslor så påtagliga att de gör fysiskt ont. Känslor jag behöver få ordning på för att kunna gå vidare, leva, andas. Det är känslor utan motsvarande ord att beskriva dem med.
Det är en hopplöshetens känsla som arresterar och håller hela mitt väsen fånge när jag febrilt letar efter rätt ord att ta till för att beskriva det jag känner. Jag har talets gåva. Jag arbetar med ord men ändå faller det utanför min förmåga att förklara en känsla så stark att den går att ta på. En påtaglig och klar känsla som avspeglas i hela min person men som inte går att greppa när den ska förklaras och begripliggöras.
Jag gör inte det här för någon annans skull. Jag kämpar för att klara av att andas dagen ut och undvika att drunkna i det orkanbeklädda hav av känslor som jag utvecklats till att bli. Det är bråkigt vatten jag rör mig genom. Meterhöga vågor som slår mig sönder och samman och jag simmar oavbrutet för att inte att sjukna och sköljas bort. Jag måste få fatt i känslorna i detta hav och sätta ord på det jag känner för att kunna lägga känslorna i någon sorts ordning och gå vidare.
Alldagliga känslor har beskrivits förr. Det är enkelt. Men för mig nya känslor, känslor som aldrig har känts tidigare, svåra och inkonsekventa känslor med dubbla budskap som man inte vet hur man ska tolka, tyda eller hantera kan bara liknas vid att greppa en blöt tvål i badkaret. Hur ska jag kunna göra mig förstådd, förklara för andra, svara på den mest triviala frågan; hur mår du, när jag inte ens i mitt eget huvud kan begripliggöra det jag känner.
Hur ska jag komma ifrån den ensamhet jag känner när jag inte kan göra mig förstådd? Jag har känt panik både en och flera gånger när jag känner så starkt men upptäckt att orden saknas. Jag undviker frågor, men tar de sig trots allt genom mitt skyddsnät, skrattar jag bort svaren och gömmer mig bakom de känslor alla känner till och klarar av. Ett leende kan vilseleda de flesta. Det är det perfekta vapnet när man inte har orden att ta till. Jag har blivit så bra på att gömma mig nu, det skrämmer mig. Men tills jag kommit på hur jag ska begripliggöra mina känslor från en svår tid och upplevelse full av sorg, smärta och sorg vet jag inget annat sätt.
Jag läser, skriver och ler. Det gör mig till den jag är. En dag i taget tacklar jag mitt förflutna för att återigen se fram emot den framtid man har förklarat för mig väntar.
Det är en hopplöshetens känsla som arresterar och håller hela mitt väsen fånge när jag febrilt letar efter rätt ord att ta till för att beskriva det jag känner. Jag har talets gåva. Jag arbetar med ord men ändå faller det utanför min förmåga att förklara en känsla så stark att den går att ta på. En påtaglig och klar känsla som avspeglas i hela min person men som inte går att greppa när den ska förklaras och begripliggöras.
Jag gör inte det här för någon annans skull. Jag kämpar för att klara av att andas dagen ut och undvika att drunkna i det orkanbeklädda hav av känslor som jag utvecklats till att bli. Det är bråkigt vatten jag rör mig genom. Meterhöga vågor som slår mig sönder och samman och jag simmar oavbrutet för att inte att sjukna och sköljas bort. Jag måste få fatt i känslorna i detta hav och sätta ord på det jag känner för att kunna lägga känslorna i någon sorts ordning och gå vidare.
Alldagliga känslor har beskrivits förr. Det är enkelt. Men för mig nya känslor, känslor som aldrig har känts tidigare, svåra och inkonsekventa känslor med dubbla budskap som man inte vet hur man ska tolka, tyda eller hantera kan bara liknas vid att greppa en blöt tvål i badkaret. Hur ska jag kunna göra mig förstådd, förklara för andra, svara på den mest triviala frågan; hur mår du, när jag inte ens i mitt eget huvud kan begripliggöra det jag känner.
Hur ska jag komma ifrån den ensamhet jag känner när jag inte kan göra mig förstådd? Jag har känt panik både en och flera gånger när jag känner så starkt men upptäckt att orden saknas. Jag undviker frågor, men tar de sig trots allt genom mitt skyddsnät, skrattar jag bort svaren och gömmer mig bakom de känslor alla känner till och klarar av. Ett leende kan vilseleda de flesta. Det är det perfekta vapnet när man inte har orden att ta till. Jag har blivit så bra på att gömma mig nu, det skrämmer mig. Men tills jag kommit på hur jag ska begripliggöra mina känslor från en svår tid och upplevelse full av sorg, smärta och sorg vet jag inget annat sätt.
Jag läser, skriver och ler. Det gör mig till den jag är. En dag i taget tacklar jag mitt förflutna för att återigen se fram emot den framtid man har förklarat för mig väntar.
Inte så länge vi minns...
Det är inte lika ödsligt och kallt som jag från början trodde. Snarare förmedlar det värme och samhörighet. Det förvånar mig.
Gruset krasar för varje steg jag tar. Jag går ganska sakta. Gräset bredvid är täckt av små glittrande regndroppar och ett och annat gulnande löv som blåst ner från de ståtliga träden runtomkring. Det blåser lite och fåglarna som flyger över mitt huvud lämnar nog Sverige för den här gången. Förutom trafiken som hörs på håll är det alldeles tyst och lugnt. Det vilar en speciell stämning här. Jag blir lugn av att komma hit och vill helst vara ensam när jag är här för att helt kunna släppa civilisationen bortom de vilandes gravar.
Stenen är kall under mina fingrar som följer inskriptionens konturer. Det är min sons namn som står där. Det är svårt att ta in även om jag upprepar hans namn högt. Kyrkogården har fått en ny innebörd för mig. Den förmedlar värme och trygghet även i ogenomträngligt mörker och bitande kyla. Det känns som om solen alltid skiner här. Som för att hjälpa torka de tårar som rinner längs frusna kinder. Som för att trösta och dämpa den hopplöshet som evigheten frambringar. Det är en plats för vila. Här kommer jag också att slutligen få lugn. Det är en rofylld vetskap. Ljusen slocknar aldrig här. Inte så länge vi minns.
Gruset krasar för varje steg jag tar. Jag går ganska sakta. Gräset bredvid är täckt av små glittrande regndroppar och ett och annat gulnande löv som blåst ner från de ståtliga träden runtomkring. Det blåser lite och fåglarna som flyger över mitt huvud lämnar nog Sverige för den här gången. Förutom trafiken som hörs på håll är det alldeles tyst och lugnt. Det vilar en speciell stämning här. Jag blir lugn av att komma hit och vill helst vara ensam när jag är här för att helt kunna släppa civilisationen bortom de vilandes gravar.
Stenen är kall under mina fingrar som följer inskriptionens konturer. Det är min sons namn som står där. Det är svårt att ta in även om jag upprepar hans namn högt. Kyrkogården har fått en ny innebörd för mig. Den förmedlar värme och trygghet även i ogenomträngligt mörker och bitande kyla. Det känns som om solen alltid skiner här. Som för att hjälpa torka de tårar som rinner längs frusna kinder. Som för att trösta och dämpa den hopplöshet som evigheten frambringar. Det är en plats för vila. Här kommer jag också att slutligen få lugn. Det är en rofylld vetskap. Ljusen slocknar aldrig här. Inte så länge vi minns.
lördag, februari 14, 2009
Dagen D
För ett och ett halvt år sedan började vår sjukdomsresa med Theo. Jag kommer inte ihåg allt. Jag tror det dels beror på att det under den här perioden hände så ofattbart mycket på en och samma gång, dels på kroppens egna fantastiska förmåga att blockera en hel del minnen som för att skydda mig från svåra tider och bara låta mig minnas så mycket jag klarar av.
Doktorerna sa att tumören börjat växa runt januari/februari 2007. Då märkte vi ingen skillnad. Det tog ett tag, ända till juli innan Theo märkbart mådde dåligt. Det började med trötthet och kräkningar varje morgon. Han fick blixthuvudvärk och tappade balansen till och från. Jag tog med honom till vårdcentralen både en och två gånger men blev bemött och betraktad av en väldigt inkompetent läkare som berättade för mig att jag inte hade någonting att vara orolig över eftersom det verkade som om Theo bara började få en halsinfektion. Theo var röd i halsen, ja men snälla doktorn det beror ju på kräkningarna under två veckors tid. (behöver jag skriva att jag senare HSAN-anmälde den här läkaren) Han fick mig att känna mig som en hysterisk småbarnsmamma som oroade sig för allt och inget. Han hade helt klart inställningen; "hjärntumör är så ovanligt och Theo så ung så det kan det inte vara". (Trots att vi senare fått reda på att just de symptom Theo hade är ett klart och tydligt varningstecken på just tumör i hjärnan.) Visst ovanligt är det men det händer ju för fan! och den här gången hände det min son! Oförlåtligt beteende från läkaren. Vilket jag lät hela Sverige få veta genom en artikel i Aftonbladet.
Två och en halv vecka hade gått och Theo blev allt sämre. Jag klarade inte av att se honom så dålig längre och åkte upp till akuten. Vi fick efter bra bemötande en tid för CT-röntgen veckan efter men blev det ännu sämre skulle vi komma tillbaka. Det blev ännu sämre. Vid det här tillfället åt Theo inget och han orkade inte stå upp. Vi har senare fått reda på att han under den här tiden haft ett mycket högt tryck i hjärnan pga tumören. Ett tryck man max kan gå med i ett dygn utan att det är direkt farligt och kan ge bestående men. Theo hade nu gått med det här trycket i två och en halv vecka. (Min tappra krigare)
Dagen efter var vi tillbaka på akuten. Martin hade precis kommit hem efter tre veckor i USA och kastades in i en orolig väntan. Theo röntgades och jag kommer ihåg att mamma och pappa som varit med under dagen åkte hem för att sätta på grillen. Vi var alla hungriga efter ännu en lång dag på sjukhuset och väntan på provsvar. Vi skulle bara få svaret på röntgen och åka direkt ut till landet och äta. Så blev det alltså inte.
När doktorerna kom in (två kvinnliga läkare) satte de sig mitt emot oss. Jag med Theo i knät och Martin på en stol bredvid. Jag minns varje tanke, känsla. "Vi har dåliga nyheter, Theo har en tumör i huvudet, sa de. Jag minns att kroppen skakade något fruktansvärt och ville inte sluta. Huvudet jobbade febrilt för att försöka ta in det de precis sagt. Där satt jag med min son i knät, tillsyntes frisk, men så sjuk. Han tittade förvånat på mig när jag inte kunde hålla tillbaka tårarna längre. Jag var tvungen att få luft. Sen minns jag att jag satt på knä, en läkare höll i mig och jag skrek, jag ringde till mamma och pappa, pappa skrek. Sen satt vi helt plötsligt i en taxi på väg in till barnavdelning 16b (onkologen) i Linköping. Det skulle bli vårt hem den kommande tiden.
Den natten sov vi ingenting. Vi fick ett rum och läkare kollade till Theo en gång varje kvart. Prover togs och schema lades upp för kommande tid. Dagen efter sövdes han för en MR-röntgen. Det var hemskt att se honom somna in (då visste vi inte att vi skulle få se detta minst ett 30-tal gånger till) Det blev en lång väntan på att vi skulle få möta upp Theo på post op. Efter fyra timmars väntan bad jag, för 12 gången i rad, systrarna på avdelningen att ringa och höra varför det tar sådan tid. När de kom tillbaka och sa att de opererade Theo för att ta bort tumören bröt jag ihop. De hade öppnat min sons huvud utan att jag visste om det. ¨Hur fan kan de göra så? Operationen tog sju timmar. Och chocken att se honom på neurologiska avdelningen med slangar, bandage och pipande livsuppehållande maskiner var fruktansvärd och något jag aldrig aldrig kommer att glömma.
Vi vakade vid hans sida dag som natt, byttes om i fyra timmars skift. Vi visste inte när han skulle vakna, om han skulle vara Theo när han vaknade, om han kunde prata, röra sig. Vi visste ingenting och allt läkarna kunde säga var att vi fick vänta och se. Första natten jag satt i salen och tittade på min son där han låg, kom plötligt en präst in och gick fram till sängen bredvid Theos. Systrarna måste ha sett min min och drog för draperiet som skärmade av Theos säng från de övriga. Jag förstod allvaret och bröt ihop en andra gång.
Theo vaknade och pratade ,om än väldigt långsamt. Det tog ett tag för honom att röra sig, först vänster sida och så tillslut höger. Motoriken var försvagad och rörelserna långsamma, men Theo var tillbaka. Tumören skickades på analys och vi skulle få vänta på svar i två veckor. När väl svaret kom, kom också nästa chock. Vi satt inne hos läkarna Martin och jag och läkaren sa att Theo hade den mest elakartade typ av cancer man kan ha.
Ytterligare någon vecka efter hade vi stormöte med inblandade läkare. De sa att Theos chans att överleva är obefintlig. De sa att de antagligen inte skulle påbörja någon cellgiftsbehandling eftersom han inte skulle orka det. De gav Theo några dagar kvar i livet. Att efter det här mötet gå in till Theo på sitt sjukrum är det svåraste jag gjort. Han var så glad, alltid glad och så oförstående om allt runtomkring. Men vi visste och vi fick inte visa det för honom. Jag minns känslan jag hade varje gång jag vaknade och bara ville försvinna. Livet gav mig ingenting, jag ville dö, byta plats med Theo. Jag hatade att vakna till det liv vi då hade. Men Theo gjorde det med ett leende och det gav mig styrka. Min tappra krigare.
Tack god gud så ändrade sig läkarna och ville ge Theo en chans genom cellgiftsbehandling. Jag antar att de som läkare inte bara kunde stå vid sidan av och titta på när han dog. Det beslutet resulterade i många påsar gift som gick in i min lilla son, mängder kräks, en otrolig rädsla och ständig oro, mänga sömnlösa nätter, epilepsianfall, flera 112-samtal och ambulanssirener MEN också i tio extra månader tillsammans med min underbara son och otroliga glädjestunder under denna tid.
Jag har svårt för ordet beundransvärd. Det är väldigt få människor som jag beundrar. Men vad gäller min son och hans kamp, alltid med ett glatt humör och en positiv inställning, mot den här fruktansvärda sjukdomen, så finns inget annat ord att ta till än just beundransvärd. Jag är en stolt mamma till en starkt lysande ängel. Min alldeles egna knasboll.
Doktorerna sa att tumören börjat växa runt januari/februari 2007. Då märkte vi ingen skillnad. Det tog ett tag, ända till juli innan Theo märkbart mådde dåligt. Det började med trötthet och kräkningar varje morgon. Han fick blixthuvudvärk och tappade balansen till och från. Jag tog med honom till vårdcentralen både en och två gånger men blev bemött och betraktad av en väldigt inkompetent läkare som berättade för mig att jag inte hade någonting att vara orolig över eftersom det verkade som om Theo bara började få en halsinfektion. Theo var röd i halsen, ja men snälla doktorn det beror ju på kräkningarna under två veckors tid. (behöver jag skriva att jag senare HSAN-anmälde den här läkaren) Han fick mig att känna mig som en hysterisk småbarnsmamma som oroade sig för allt och inget. Han hade helt klart inställningen; "hjärntumör är så ovanligt och Theo så ung så det kan det inte vara". (Trots att vi senare fått reda på att just de symptom Theo hade är ett klart och tydligt varningstecken på just tumör i hjärnan.) Visst ovanligt är det men det händer ju för fan! och den här gången hände det min son! Oförlåtligt beteende från läkaren. Vilket jag lät hela Sverige få veta genom en artikel i Aftonbladet.
Två och en halv vecka hade gått och Theo blev allt sämre. Jag klarade inte av att se honom så dålig längre och åkte upp till akuten. Vi fick efter bra bemötande en tid för CT-röntgen veckan efter men blev det ännu sämre skulle vi komma tillbaka. Det blev ännu sämre. Vid det här tillfället åt Theo inget och han orkade inte stå upp. Vi har senare fått reda på att han under den här tiden haft ett mycket högt tryck i hjärnan pga tumören. Ett tryck man max kan gå med i ett dygn utan att det är direkt farligt och kan ge bestående men. Theo hade nu gått med det här trycket i två och en halv vecka. (Min tappra krigare)
Dagen efter var vi tillbaka på akuten. Martin hade precis kommit hem efter tre veckor i USA och kastades in i en orolig väntan. Theo röntgades och jag kommer ihåg att mamma och pappa som varit med under dagen åkte hem för att sätta på grillen. Vi var alla hungriga efter ännu en lång dag på sjukhuset och väntan på provsvar. Vi skulle bara få svaret på röntgen och åka direkt ut till landet och äta. Så blev det alltså inte.
När doktorerna kom in (två kvinnliga läkare) satte de sig mitt emot oss. Jag med Theo i knät och Martin på en stol bredvid. Jag minns varje tanke, känsla. "Vi har dåliga nyheter, Theo har en tumör i huvudet, sa de. Jag minns att kroppen skakade något fruktansvärt och ville inte sluta. Huvudet jobbade febrilt för att försöka ta in det de precis sagt. Där satt jag med min son i knät, tillsyntes frisk, men så sjuk. Han tittade förvånat på mig när jag inte kunde hålla tillbaka tårarna längre. Jag var tvungen att få luft. Sen minns jag att jag satt på knä, en läkare höll i mig och jag skrek, jag ringde till mamma och pappa, pappa skrek. Sen satt vi helt plötsligt i en taxi på väg in till barnavdelning 16b (onkologen) i Linköping. Det skulle bli vårt hem den kommande tiden.
Den natten sov vi ingenting. Vi fick ett rum och läkare kollade till Theo en gång varje kvart. Prover togs och schema lades upp för kommande tid. Dagen efter sövdes han för en MR-röntgen. Det var hemskt att se honom somna in (då visste vi inte att vi skulle få se detta minst ett 30-tal gånger till) Det blev en lång väntan på att vi skulle få möta upp Theo på post op. Efter fyra timmars väntan bad jag, för 12 gången i rad, systrarna på avdelningen att ringa och höra varför det tar sådan tid. När de kom tillbaka och sa att de opererade Theo för att ta bort tumören bröt jag ihop. De hade öppnat min sons huvud utan att jag visste om det. ¨Hur fan kan de göra så? Operationen tog sju timmar. Och chocken att se honom på neurologiska avdelningen med slangar, bandage och pipande livsuppehållande maskiner var fruktansvärd och något jag aldrig aldrig kommer att glömma.
Vi vakade vid hans sida dag som natt, byttes om i fyra timmars skift. Vi visste inte när han skulle vakna, om han skulle vara Theo när han vaknade, om han kunde prata, röra sig. Vi visste ingenting och allt läkarna kunde säga var att vi fick vänta och se. Första natten jag satt i salen och tittade på min son där han låg, kom plötligt en präst in och gick fram till sängen bredvid Theos. Systrarna måste ha sett min min och drog för draperiet som skärmade av Theos säng från de övriga. Jag förstod allvaret och bröt ihop en andra gång.
Theo vaknade och pratade ,om än väldigt långsamt. Det tog ett tag för honom att röra sig, först vänster sida och så tillslut höger. Motoriken var försvagad och rörelserna långsamma, men Theo var tillbaka. Tumören skickades på analys och vi skulle få vänta på svar i två veckor. När väl svaret kom, kom också nästa chock. Vi satt inne hos läkarna Martin och jag och läkaren sa att Theo hade den mest elakartade typ av cancer man kan ha.
Ytterligare någon vecka efter hade vi stormöte med inblandade läkare. De sa att Theos chans att överleva är obefintlig. De sa att de antagligen inte skulle påbörja någon cellgiftsbehandling eftersom han inte skulle orka det. De gav Theo några dagar kvar i livet. Att efter det här mötet gå in till Theo på sitt sjukrum är det svåraste jag gjort. Han var så glad, alltid glad och så oförstående om allt runtomkring. Men vi visste och vi fick inte visa det för honom. Jag minns känslan jag hade varje gång jag vaknade och bara ville försvinna. Livet gav mig ingenting, jag ville dö, byta plats med Theo. Jag hatade att vakna till det liv vi då hade. Men Theo gjorde det med ett leende och det gav mig styrka. Min tappra krigare.
Tack god gud så ändrade sig läkarna och ville ge Theo en chans genom cellgiftsbehandling. Jag antar att de som läkare inte bara kunde stå vid sidan av och titta på när han dog. Det beslutet resulterade i många påsar gift som gick in i min lilla son, mängder kräks, en otrolig rädsla och ständig oro, mänga sömnlösa nätter, epilepsianfall, flera 112-samtal och ambulanssirener MEN också i tio extra månader tillsammans med min underbara son och otroliga glädjestunder under denna tid.
Jag har svårt för ordet beundransvärd. Det är väldigt få människor som jag beundrar. Men vad gäller min son och hans kamp, alltid med ett glatt humör och en positiv inställning, mot den här fruktansvärda sjukdomen, så finns inget annat ord att ta till än just beundransvärd. Jag är en stolt mamma till en starkt lysande ängel. Min alldeles egna knasboll.
fredag, februari 13, 2009
Skrattgaranti på söndagar
Frisörskan och 2-barnsmamman Gulletussan i serien "Mia och Klara" 20.00 på söndagkvällarna är skrämmande lik (till sättet) min frisör Johanna på Swea i Norrköping. *blink*
En brunn av intensitet
Mitt ärr är paradoxalt nog enormt men ändå osynligt. Det syns inte men påverkar allt. Det sitter på insidan men känns som tyngder på mina axlar. Som betong som bundits fast runt anklarna som gör varje steg prövande svårt.
Många har ärr som mitt. De är inga skråmor, inga sår utan djupa brunnar av intensitet. Det är ett livets märke, en prövning vars smärta om möjligtvis bleknar men aldrig helt försvinner. Något man måste lära sig att leva med, val man måste acceptera att man gjort, misstag man aldrig gör om, insikter man lärt för kommande liv och erfarenheter man delar med andra.
Ärren är kompromisslösa. De tar varken hänsyn till omständighet eller erfarenhet. Rättvisa existerar därför inte, istället är det ödesmaktens regler som driver ärrets raseri. Vi är alla underlägsna livets märken. En tröstande vetskap i hopplöshetens makt.
Många har ärr som mitt. De är inga skråmor, inga sår utan djupa brunnar av intensitet. Det är ett livets märke, en prövning vars smärta om möjligtvis bleknar men aldrig helt försvinner. Något man måste lära sig att leva med, val man måste acceptera att man gjort, misstag man aldrig gör om, insikter man lärt för kommande liv och erfarenheter man delar med andra.
Ärren är kompromisslösa. De tar varken hänsyn till omständighet eller erfarenhet. Rättvisa existerar därför inte, istället är det ödesmaktens regler som driver ärrets raseri. Vi är alla underlägsna livets märken. En tröstande vetskap i hopplöshetens makt.
Fredag! (den 13:de)
Jo rå, det blev fredag den här veckan också, var lite tveksam ett tag där i mitten på veckan men man kan alltid lita på fredagarna, de kommer troget och när man som mest behöver det. Jag är inte skrockfull så att det är fredag den 13:de berör mig inte. Sist det var fredag och den 13:de begravde jag min son. Ingen lyckodag direkt men en väldigt fin dag i sällskap av alla jag älskar.Idag är jag nog mest glad för att jag precis skickat iväg mina intervjutexter jag arbetat med sedan igår kväll. Tajt deadline ställer krav, men är samtidigt kul och otroligt skönt när man är klar. Träffade många intressanta läkare och sjuksköterskor igår. Alla på gott humör, vissa mer pratglada än andra. Jag har funderat lite på hur jag skulle bete mig om jag "råkade ut" för någon som mitt yrkesverksamma jag. Frågvis och nyfiken på allt och inget, med penna och papper i högsta hugg och med en fotograf i hasorna. Det är svårt att prata om sig själv och sin historia på det sättet. I alla fall skulle jag tycka det och därför väga varje ord innan det tillåts ämna läpparna. Man lägger ansvaret av orden, uttryck och på sätt och vis även mening och innebörd i händerna på en främmande människa. I det här fallet är det väl ingen fara. Det är ingen nationell publikation texterna går ut i direkt, men ändå. Rätt ska vara rätt och med en allmän uppfattning om att journalister bara är ute efter det "gottiga" och vinklar hej vilt så skulle jag nog inte lita på den där personen som ställer små till syntes oskuldsfulla frågor utan att tro att det ligger någon illvillig baktanke under ytan. Hur som helst; är glad att jag är klar...för den här gången.
Idag är jag liksom alla andra dagar också glad för Chris Cornell. (se bild)
I morgon är det alla hjärtans dag. Brukar inte göra någon grej av detta men får nog passa på att mysa lite extra eftersom det är sista helgen jag och Martin har innan han ska åka på någon liten resa. (har inte lyssnat så noga, han har sagt något om en liten båt, i ett litet hav (full av stora hajar Kenna!!!) någonstans långt bort) 17 dagar ska dom vara borta. Bitter? Jag? Lite avis kanske...vem skulle inte byta det här slasket mot 17 dagar av sol och värme...
Need I tell u, det blir mingel på Munken ikväll. Vi ses där gott folk. Puss!
torsdag, februari 12, 2009
Idag, här och nu!
Att stanna upp ett ögonblick när man är fullt upptagen med livet kan vara svårt även om skälen är flera och väldefinierade. Ibland behövs det ingen större anledning mer än att vi alla emellanåt behöver stanna eller i alla fall sänka tempot för att inte missa anledningen till att vi andas. Orsaken är inte helt omöjlig att missa i den hastighet vi idag helt omedvetet anpassar vår vardag efter. Det är ett omänskligt tempo med ohumana och orimliga krav om man samtidigt ska hålla sig inom hälsans och glädjens gränser för maximalt välbefinnande och tjusning.
Grunderna är ofta klara, liksom varningsklockorna, även om vi ofta väljer att titta åt andra hållet när den röda flaggan hissas i topp. Vi vill inte se för vi har inte tid. Vi vill inte se förrän vi är så illa tvungna att titta.
Att glömma bort orsaken till att vi andas, att vara för upptagen med att ge livet en mening är inte skälet bakom vår existens. Vad ska vi med livets mening till när vi hittat den o kommit på att vi glömt bort att leva under tiden vi letade? Varför ska vi andas om vi andas i en ouppnåelig fart för att behaga andra utan att fylla våra egna lungor med tillräcklig luft. Varför vill vi leva ett långt liv i brådska. Vari ligger meningen med det?
Vi måste komma ihåg att ta oss tid och stanna upp, ta oss tid att leva här och nu, dels för att inte glömma bort att leva dels för att orka fortsätta framåt.
Jag är inget stort fan av alla de krav och det tempo vi idag lever bland. Ändå låter jag mig gång på gång ryckas med utan att egentligen märka det. Jag får påminna mig själv om att det är idag som räknas. Förmågan att leva idag, här och nu är inget man skickar efter per postorder. Jag har tvingats till att leva så under en längre tid eftersom jag inte visste om morgondagen skulle komma för mig och min son. Det var svårt då, det är svårt nu, men ändå är jag tacksam för den förmågan eftersom den ger mig så mycket mer glädje av livet så som det ser ut just nu.
Grunderna är ofta klara, liksom varningsklockorna, även om vi ofta väljer att titta åt andra hållet när den röda flaggan hissas i topp. Vi vill inte se för vi har inte tid. Vi vill inte se förrän vi är så illa tvungna att titta.
Att glömma bort orsaken till att vi andas, att vara för upptagen med att ge livet en mening är inte skälet bakom vår existens. Vad ska vi med livets mening till när vi hittat den o kommit på att vi glömt bort att leva under tiden vi letade? Varför ska vi andas om vi andas i en ouppnåelig fart för att behaga andra utan att fylla våra egna lungor med tillräcklig luft. Varför vill vi leva ett långt liv i brådska. Vari ligger meningen med det?
Vi måste komma ihåg att ta oss tid och stanna upp, ta oss tid att leva här och nu, dels för att inte glömma bort att leva dels för att orka fortsätta framåt.
Jag är inget stort fan av alla de krav och det tempo vi idag lever bland. Ändå låter jag mig gång på gång ryckas med utan att egentligen märka det. Jag får påminna mig själv om att det är idag som räknas. Förmågan att leva idag, här och nu är inget man skickar efter per postorder. Jag har tvingats till att leva så under en längre tid eftersom jag inte visste om morgondagen skulle komma för mig och min son. Det var svårt då, det är svårt nu, men ändå är jag tacksam för den förmågan eftersom den ger mig så mycket mer glädje av livet så som det ser ut just nu.
Dagens "jag är glad för..."
Så var det dags för dagens horoskop. Tydligen blundar vi lejon idag gärna för en del besvär och nonchalerar små krämpor. (det är rätt och riktigt för tillfället *blink*)
Dessutom har vi stora förändringar att vänta vad gäller det ekonomiska. (ska man tolka det positivt eller negativt) Vad gäller arbetet så väntar en lugn period. (återigen, rätt och riktigt, trist nog) Den sanna kärlek ligger inte så långt borta som du tycks tro. (Nä han låg bredvid mig hela natten, vände sig om när jag gick upp i ottan och ligger säkert kvar där än...fuskit!!)
Idag är jag glad för att det är torsdag. Bästa dagen i veckan! Större delen av arbetsveckan är avklarad samtidigt som man har hela helgen framför sig. Har dock en lång arbetsdag framför mig. Ska till Linköping ikväll och göra intervjuer på en minnesgåveutdelning som Landstinget har för de som arbetat i över 25 år och måste skriva klart det mesta då det är deadline imorgon bitti. Men när det väl är klart så är det snart fredag ju!
Dessutom har vi stora förändringar att vänta vad gäller det ekonomiska. (ska man tolka det positivt eller negativt) Vad gäller arbetet så väntar en lugn period. (återigen, rätt och riktigt, trist nog) Den sanna kärlek ligger inte så långt borta som du tycks tro. (Nä han låg bredvid mig hela natten, vände sig om när jag gick upp i ottan och ligger säkert kvar där än...fuskit!!)
Idag är jag glad för att det är torsdag. Bästa dagen i veckan! Större delen av arbetsveckan är avklarad samtidigt som man har hela helgen framför sig. Har dock en lång arbetsdag framför mig. Ska till Linköping ikväll och göra intervjuer på en minnesgåveutdelning som Landstinget har för de som arbetat i över 25 år och måste skriva klart det mesta då det är deadline imorgon bitti. Men när det väl är klart så är det snart fredag ju!
onsdag, februari 11, 2009
Eleanor Roosevelt
"Vänner är som änglar som lyfter dina fötter när dina
egna vingar har glömt bort hur man flyger"
egna vingar har glömt bort hur man flyger"
Jag letar efter något...
Jag letar efter mig själv. Efter att, under större delen av mina vuxna levnadsår, aktivt sökt för att finna mig själv hade jag en tämligen bra insikt i vem jag var. Men på bara några sekunder drogs mattan under mina fötter helt oförvarnat undan och jag tappade bort mig själv och fick så börja om från början i mitt sökande. Den här gången hittade jag endast delar av den person jag en gång var. En ny gestalt började ta form.
Det är en konstig känsla att hitta sig själv igen. Att bit för bit lägga ett pussel som känns bekant men som ändå överraskar när bitarna börjar bilda en helhet. Jag känner inte riktigt igen den bild som tar form. Det är mycket som har ändrat sig. Jag måste därför lära känna ett nytt jag under helt annorlunda, nya och krävande omständigheter.
Det är erfarenheter som omvandlat och täljt till den gestalt som idag visar sig i spegeln. Det är en person med några fler fåror i ansiktet. Fåror som tyder på och uttrycker ökad förståelse och större erfarenhet av livet.
Personen är dock inte hel och jag ifrågasätter starkt om hon någon gång kommer att bli fullständig igen. Jag vet inte ens om hon vill det. Istället känns det som om hon är som mest hel när en bit saknas. Den biten är för alltid borta även om den ständigt finns närvarande i tanken. Kan man vara hel och trasig samtidigt. Kan man le utåt och gråta inombords. Kan man må bra under hemska omständigheter? Jag måste tro att man kan det. Motsägelserna personifierar den nya personen.
Att hitta sig själv skapar förvåning och förundran. Det är en ständig process som man får kämpa för att hålla vid liv. Det är en utveckling som förhoppningsvis aldrig någonsin avstannar oavsett hur svårt det ibland kan vara att ta sig igenom. Men man kan inte tvärnita eller vända. Man måste vidare för att komma någonstans, för att bli någonting mer, för att hitta sig själv. Jag tror inte man slutar lära om sig själv. Det finns alltid ojämna kanter att förfina och putsa på. Detta är en utveckling som man ständigt kommer överraskas av, på både gott och ont.
Det är en konstig känsla att hitta sig själv igen. Att bit för bit lägga ett pussel som känns bekant men som ändå överraskar när bitarna börjar bilda en helhet. Jag känner inte riktigt igen den bild som tar form. Det är mycket som har ändrat sig. Jag måste därför lära känna ett nytt jag under helt annorlunda, nya och krävande omständigheter.
Det är erfarenheter som omvandlat och täljt till den gestalt som idag visar sig i spegeln. Det är en person med några fler fåror i ansiktet. Fåror som tyder på och uttrycker ökad förståelse och större erfarenhet av livet.
Personen är dock inte hel och jag ifrågasätter starkt om hon någon gång kommer att bli fullständig igen. Jag vet inte ens om hon vill det. Istället känns det som om hon är som mest hel när en bit saknas. Den biten är för alltid borta även om den ständigt finns närvarande i tanken. Kan man vara hel och trasig samtidigt. Kan man le utåt och gråta inombords. Kan man må bra under hemska omständigheter? Jag måste tro att man kan det. Motsägelserna personifierar den nya personen.
Att hitta sig själv skapar förvåning och förundran. Det är en ständig process som man får kämpa för att hålla vid liv. Det är en utveckling som förhoppningsvis aldrig någonsin avstannar oavsett hur svårt det ibland kan vara att ta sig igenom. Men man kan inte tvärnita eller vända. Man måste vidare för att komma någonstans, för att bli någonting mer, för att hitta sig själv. Jag tror inte man slutar lära om sig själv. Det finns alltid ojämna kanter att förfina och putsa på. Detta är en utveckling som man ständigt kommer överraskas av, på både gott och ont.
Idag är jag glad över...
Enligt dagens horoskop mår vi lejon för tillfället ganska bra. Om vi har tänkt komma i bättre form behöver vi dock någon som sätter fart på oss. (Tur att jag har en alldeles egen Personlig Tränare då) Om utomstående blandar sig i våra affärer är det knappast till våran fördel just nu. Därför borde vi begränsa våran öppenhet. (hum, inkluderar det bloggning om absolut allt och inget?) Vi ombes också ta reda på fakta innan vi anklagar vår partner. Troligen är det bara i våran fantasi vi känner oss åsidosatta. (Det var det löjligaste jag hört!!)
Trots att han tydligen sätter mig åt sidan för tillfället...//#*%€(/) ...är jag idag glad över min underbara "soon to be husband" och sambo Martin. Igår kväll när jag kom hem helt utslagen och hungrig efter en lång dag på jobbet, ett intensivt samtal hos min terapeut och så ett, om än dock lättare, träningspass, gjorde jag upptäckten av en ny laptop.
Precis vad jag behöver efter att ha sörjt vår gamla och nuförtiden "väldigt sjuka" dator som efter många års troget arbete inte längre orkar med mina kortkommandon och eviga nötande på tangenterna. Tack du underbaraste av underbara Martin.
Bilden är tagen från Dannes och Maddes födelsedagsmiddag på Fiskmagasinet i höstas.
Martin ser lite lätt tokig ut, och som vi vet – en bild ljuger aldrig.
tisdag, februari 10, 2009
Något jag aldrig kan få...
Vetskapen, och känslan som vetskapen medför, om något man vet man aldrig kan få är påtagligt kraftfull.
Det är insikten och påminnelsen om att ”aldrig” är så definitiv som gör det jobbigt att hantera vetskapen, oavsett om det gäller ett betydelsefullt ögonblick, en speciell person, minnen eller den bild man skapat sig kring något man gärna vill uppleva.
Vi har alla något som aldrig kommer igen, som vi saknar, åtrår och vill ha. Olika starkt, olika mycket men ändå rör det sig om samma känsla av förlust. Förlust av något som varit, funnits eller som aldrig fanns. Min förlust är ett barn, någon annans förlust är en kärlek, en tredjes förlust är sig själv.
Hur jobbiga förluster än kan vara är de utvecklande. Utan att ha förlorat har jag svårt att tro att man kan uppskatta det man redan har. Saknar man insikt om betydelsen kring det man har, saknar man också vetskap om hur lyckligt lottad man är, och utan den vetskapen lever man ett liv utan att verkligen leva. Hur ska man kunna veta att man är glad om man aldrig varit ledsen. Hur ska man veta att man älskar om man aldrig känt förakt? Hur ska man kunna känna glädjen i att vinna om man aldrig förlorat?
Inget är lätt utan att först ha varit svårt. Även det jobbiga kan bli enklare.
Det är insikten och påminnelsen om att ”aldrig” är så definitiv som gör det jobbigt att hantera vetskapen, oavsett om det gäller ett betydelsefullt ögonblick, en speciell person, minnen eller den bild man skapat sig kring något man gärna vill uppleva.
Vi har alla något som aldrig kommer igen, som vi saknar, åtrår och vill ha. Olika starkt, olika mycket men ändå rör det sig om samma känsla av förlust. Förlust av något som varit, funnits eller som aldrig fanns. Min förlust är ett barn, någon annans förlust är en kärlek, en tredjes förlust är sig själv.
Hur jobbiga förluster än kan vara är de utvecklande. Utan att ha förlorat har jag svårt att tro att man kan uppskatta det man redan har. Saknar man insikt om betydelsen kring det man har, saknar man också vetskap om hur lyckligt lottad man är, och utan den vetskapen lever man ett liv utan att verkligen leva. Hur ska man kunna veta att man är glad om man aldrig varit ledsen. Hur ska man veta att man älskar om man aldrig känt förakt? Hur ska man kunna känna glädjen i att vinna om man aldrig förlorat?
Inget är lätt utan att först ha varit svårt. Även det jobbiga kan bli enklare.
Sista poängen vinner!!!
Jag gav upp igår och tillkallade det tunga artilleriet.
Slaget jag påbröjade så tappert i somras med så stort självförtroende och förhoppningar om vinst mot mina "skadedjur" som valt just min balkong att bo på.
Provad CD-skivor som reflekterade otäckt i solen (ja, på den tiden solen faktiskt lös) Tror inte ens att duvorna eller Fink och Mes som vi kallar dom ens la märke till dem. Tror till och med att de bara för att håna mig, pickade ner två av dem med flit. 0–1 till duvorna.
Fiskelinan över balkongräcket gav stort hopp. Jag hade en bild av hur duvorna självsäkert kommer flygandes, landar på räcket och snubblar på tråden. Blir sura och flyger iväg. 0–2 till duvorna.
Sedan detta hände har två duvor av någon anledning blivit tre. Har dock inte namngett denna duva eftersom vi trodde att de övriga två skulle ta saken i egna händer och be honom flyga och fara...Bokstavligen. Men tydligen är det moderna duvor vi har att göra med (Kärnfamiljen är död)
Martin var ute och viftade med en flugsmälla häromdagen. Duvorna (och jag) tittade på honom som om han inte var riktigt klok. De tog ett steg åt sidan och ignorerade honom trots närgångna golfliknande svingar. 0–3 till duvjävlarna!
Så går fick jag nog, vill inte vakna på lördagmorgnarna va kutter på balkongen mer. Jag ringde Anticimex. Ha ha! Sista poängen vinner!!!
Något som gör mig glad idag är Lennart Jäkel och Johan Ulveson i programmet Sjön suger! Två underbara killar med stort stort sinne för humor...
Slaget jag påbröjade så tappert i somras med så stort självförtroende och förhoppningar om vinst mot mina "skadedjur" som valt just min balkong att bo på.
Provad CD-skivor som reflekterade otäckt i solen (ja, på den tiden solen faktiskt lös) Tror inte ens att duvorna eller Fink och Mes som vi kallar dom ens la märke till dem. Tror till och med att de bara för att håna mig, pickade ner två av dem med flit. 0–1 till duvorna.
Fiskelinan över balkongräcket gav stort hopp. Jag hade en bild av hur duvorna självsäkert kommer flygandes, landar på räcket och snubblar på tråden. Blir sura och flyger iväg. 0–2 till duvorna.
Sedan detta hände har två duvor av någon anledning blivit tre. Har dock inte namngett denna duva eftersom vi trodde att de övriga två skulle ta saken i egna händer och be honom flyga och fara...Bokstavligen. Men tydligen är det moderna duvor vi har att göra med (Kärnfamiljen är död)
Martin var ute och viftade med en flugsmälla häromdagen. Duvorna (och jag) tittade på honom som om han inte var riktigt klok. De tog ett steg åt sidan och ignorerade honom trots närgångna golfliknande svingar. 0–3 till duvjävlarna!
Så går fick jag nog, vill inte vakna på lördagmorgnarna va kutter på balkongen mer. Jag ringde Anticimex. Ha ha! Sista poängen vinner!!!
Något som gör mig glad idag är Lennart Jäkel och Johan Ulveson i programmet Sjön suger! Två underbara killar med stort stort sinne för humor...
En cyklande ängel...
Jag minns den gången Theo frågade om döden. Vi gick ofta vårat varv runt Strömmen, matade ankorna, letade efter Kalle (den vita ankan som varit försvunnen sedan en tid) och pratade om allt och inget. Ibland stannade vi till i lekparken och klättrade.Den här dagen tog vi den övre vägen förbi kyrkogården. När vi gick förbi gravarna sa Theo plötsligt "Mamma, här ligger dom döda". Det högg i hjärtat. Jag levde vid den här tiden på hoppet och höll i den mån jag kunde alla tankar på svår sjukdom och död på avstånd.
"Vad gör man när man är död", frågade Theo då. Jag var inte alls beredd på den och visste inte vad jag skulle svara. I den situationen vi befann oss ville jag inte skrämma honom och visste inte hur mycket han förstod om hans sjukdom och framtid. Känner man på sig att man ska lämna jordelivet?
Jag svarade att när man dör så kommer man till en mycket bättre plats. Till himlen. Och på den här platsen mår man alltid bra och är alltid glad. Dessutom får man göra allt det man tycker om att göra. " Då skulle jag alltid cykla" var Theos svar, i en ton som jag tolkade som att han var nöjd med mitt svar.
Detta är också min bild av honom när jag tänker på Theo idag. Han cyklar omkring på sin blå cykel med stödhjul (eller förresten han är ju en stor kille på 5 år nu så vem behöver stödhjul) och stannar bara för att äta knasbollar (det var vad Theo kallade chokladbollar eftersom man blev knasig om man åt för många). På sig har han Hammarbys matchdräkt och han nynnar på Ulf Lundells "Hon gör mig galen (som vi så många gånger sjungit på på väg hem från sjukhuset). Gos, som Theos kallade sin älsklingskudde och som följde med precis överallt, finns självklart vid hans sida liksom Arre (Theos gossehund) som fick följa med honom ner i graven.
Cykla på tills vi ses älskling!
Bilden är tagen på en av våra många promenader vintern 07. Ankorna blev både mätta och glada av våra återkommande besök.
måndag, februari 09, 2009
Det som blev kvar...
Hittade en text jag skrev tidigt i höstas...texten jag skrev då beskriver den vardag jag hade. När jag läser den idag känner jag att den till viss del stämmer in fortfarande, men bara på mina "sämre" dagar. Skönt att faktiskt, svart på vitt, se att jag tar mig framåt...
Insidan är ett tomt skal. Som en lång, mörk och bottenlös brunn med en kall och ojämn yta som river mot len hud och lämnar brännande skrubbsår. Det är allt som finns kvar. Inte ens skuggor överlever det mörker som finns här.
Mitt i detta ljudlösa och ogenomträngliga mörker av tomhet lever dock gränslösa och obundna mängder känslor. Nya känslor jag varken känner igen eller vet hur jag ska hantera. Det är känslor som vissa dagar kan ta över livet. Som sakta gör sig påminda genom att gnaga på konturerna av den människa jag är. Eller som helt plötsligt sveper över mig likt en meterhög vägg av oberäkneligt vatten.
Många känslor skrämmer mig. De följs av tankar och minnen. Ord som ”Tänk om” och ”varför” repriseras i huvudet som ett hammarslagsbedövande eko. Människan är logisk och försöker skapa ordning och förståelse i alla situationer för att göra dem greppbara. Men den här situationen saknar helt logik. Jag hittar inga svar och måste på något sätt acceptera att frågan för alltid kommer att förbli obesvarad.
Så det som blev kvar i det någotsånär tomma skalet är ett hav av oigenkännliga, svårtolkade och vilsna känslor som inte finner sig till rätta någonstans. Detta gör mig till en halv människa med en stark saknad efter den halva som inte längre finns. Jag påminns om att förlusten är evig, till skillnad från mig själv.
Att försöka börja om och bygga upp det ”jag”, jag en gång var skulle innebära enormt mycket jobb för ett halvdant resultat i form av en grå och otydlig skugga. En billig kopia som snubblar på mållinjen. Jag får istället minnas mig som något som var och bygga upp ett nytt jag efter de nya förutsättningar som är. Det blir aldrig som förut igen. Att eftersträva historia skulle vara att lägga energi på fel ställe, som att använda ett nästintill tomt energiförråd till sista droppe utan någon reservplan.
Så utan logik, kraft och med rädsla för det som finns kvar av mig själv och det som finns inuti mig haltar jag trevande fram och tar en dag i taget. Jag gör inga stora framsteg men står upprätt. Jag blir ofta trött men försöker hänga med. Jag skrattar kanske inte men ler. De som inte tycker att det räcker, har aldrig förlorat någon nära.
Insidan är ett tomt skal. Som en lång, mörk och bottenlös brunn med en kall och ojämn yta som river mot len hud och lämnar brännande skrubbsår. Det är allt som finns kvar. Inte ens skuggor överlever det mörker som finns här.
Mitt i detta ljudlösa och ogenomträngliga mörker av tomhet lever dock gränslösa och obundna mängder känslor. Nya känslor jag varken känner igen eller vet hur jag ska hantera. Det är känslor som vissa dagar kan ta över livet. Som sakta gör sig påminda genom att gnaga på konturerna av den människa jag är. Eller som helt plötsligt sveper över mig likt en meterhög vägg av oberäkneligt vatten.
Många känslor skrämmer mig. De följs av tankar och minnen. Ord som ”Tänk om” och ”varför” repriseras i huvudet som ett hammarslagsbedövande eko. Människan är logisk och försöker skapa ordning och förståelse i alla situationer för att göra dem greppbara. Men den här situationen saknar helt logik. Jag hittar inga svar och måste på något sätt acceptera att frågan för alltid kommer att förbli obesvarad.
Så det som blev kvar i det någotsånär tomma skalet är ett hav av oigenkännliga, svårtolkade och vilsna känslor som inte finner sig till rätta någonstans. Detta gör mig till en halv människa med en stark saknad efter den halva som inte längre finns. Jag påminns om att förlusten är evig, till skillnad från mig själv.
Att försöka börja om och bygga upp det ”jag”, jag en gång var skulle innebära enormt mycket jobb för ett halvdant resultat i form av en grå och otydlig skugga. En billig kopia som snubblar på mållinjen. Jag får istället minnas mig som något som var och bygga upp ett nytt jag efter de nya förutsättningar som är. Det blir aldrig som förut igen. Att eftersträva historia skulle vara att lägga energi på fel ställe, som att använda ett nästintill tomt energiförråd till sista droppe utan någon reservplan.
Så utan logik, kraft och med rädsla för det som finns kvar av mig själv och det som finns inuti mig haltar jag trevande fram och tar en dag i taget. Jag gör inga stora framsteg men står upprätt. Jag blir ofta trött men försöker hänga med. Jag skrattar kanske inte men ler. De som inte tycker att det räcker, har aldrig förlorat någon nära.
Sista andetaget
Det var en tidig onsdags morgon i maj. Klockan var strax efter fyra men det var redan ljust ute. Vi vaknade av att han försökte få luft. Ett otäckt ljud som inte vill försvinna ur minnet. Senare har vi fått förklarat för oss att det var hans kropp som inte orkade mer och att detta ljud var resultatet av att kroppen slutade fungera. Vi han upp och satt vid hans sida när allting blev otäckt tyst.Med ena handen på hans rygg förstod jag att allting var över. Han kämpade inte längre för att få in luft i lungorna och hans lilla hjärta fick äntligen vila. Det som kämpat så hårt och så länge. Tysta tårar rullade nedför mina kinder. Tårar av både extrem smärta och lättnad. Ett års oro och rädsla tog i samma stund slut samtidigt som jag för alltid förlorade den bästa delen av mig själv.
Jag kurade ihop mig bakom honom och lade mig precis så som vi legat så många gånger för att sova. Men den här gången var allt annorlunda. Han lilla huvud vilade på ”Gos”. Den blå kudden med vita fjärilar som fick följa med överallt. Han hade börjat få tillbaka sitt hår, fina ljusa, små busiga hårstrån.
Vi låg så där ett tag och hade honom hos oss en lång stund innan han blev hämtad för att för alltid, rent fysiskt, lämna oss. Jag stod i fönstret på andra våningen och tittade på när han åkte iväg. Det sista jag såg var min pojkes ljusa lilla huvud som lystes upp av solen. Han såg så fridfull och lugn ut där han låg insvept i sin filt och med huvudet fortfarande på Gos. Det är nu nio månader sedan han påbörjade sin sista resa. Även Gos fick följa med, men inte jag.
Sorg
För mig är sorg mörk, hård, oberäknelig, orättvis och evig. Sorgens betydelse och uttryck ändras dock från dag till dag. Precis som förmågan att hantera den. Det svåra är, av egen erfarenhet, att låta sorgen ta plats. Att inte vara rädd för att känna sorg, för hur man än vänder och vrider på sorgen så finns den där på ett eller annat sätt. Sorgen känns levande. Låter man den inte ta sig uttryck så slår det tillbaka vid ett senare tillfälle, och då dubbelt upp. Sorgen finns där och är ofta tårlös. Den sorg som kommer med tårar går över fortare och lämnar ett lättat avtryck. Utan tårar finns bara smärta. En ekande tomhet, som en fallande sten ner i en djup brunn utan slut….
Min sorg är som ett amputerat ben. I början är förändringen och framförallt saknaden av en del av mig för stor att hantera. Men allteftersom tiden går kommer jag snart att kunna halta mig framåt igen. Det kommer alltid att synas att jag saknar något och det kommer alltid att göra ont i den del av mig som inte längre finns. Men smärtan kommer att förändras. Tomheten kommer dock alltid att finnas liksom vetskapen om att jag aldrig kommer att bli hel igen. Men jag kommer att lära mig att fungera utifrån nya förutsättningar.
Min sorg är som ett amputerat ben. I början är förändringen och framförallt saknaden av en del av mig för stor att hantera. Men allteftersom tiden går kommer jag snart att kunna halta mig framåt igen. Det kommer alltid att synas att jag saknar något och det kommer alltid att göra ont i den del av mig som inte längre finns. Men smärtan kommer att förändras. Tomheten kommer dock alltid att finnas liksom vetskapen om att jag aldrig kommer att bli hel igen. Men jag kommer att lära mig att fungera utifrån nya förutsättningar.
Tack alla för att ni minns...
Oj vilken helg det har varit...vet inte ens hur jag ska kunna beskriva den. Fredagen bjöd ju som vanligt på trevligt sällskap på Munken. Lördagen var väldigt speciell med både tårar och glädje. Vi var uppe hos Theo tidigt och tände 5 ljus på hans grav. Vi hade också köpt en bil (BMV Cab) som han fick. Därefter blev det träning och vila innan vi begav oss ut till svärföräldrarna och åt tacos tillsammans med dem och mina parents. En trevlig kväll full av minnen och framtidsplaner. I går var vi återigen uppe hos Theo och blev så glada över att se alla fina blommor och nallar som han hade fått av alla er som bryr er om honom. Han var och är världens lyckligaste kille med så många bra vänner och bekanta. Hur som helst så har helgen tagit en hel del kraft för jag är helt slut idag. Har funderat en hel del på det här med förändringar efter det att Theo lämnade oss. Hur jag förändrats som person. Hur jag var innan, bilden av den Becka folk hade då mot den som de har nu.
Förändringarna är ganska stora. Och jag har fått jobba ganska hårt för att lära känna mig själv igen. Jag var ju mamma i lite mer än fyra år. Trivdes kanonbra i den rollen och tyckte jag gjorde ett bra jobb. Men när jag helt plötsligt var mamma utan barn blev det svårare. Tappade bort mig själv och vem jag var. Har nog fortfarande en bit kvar innan jag hittat mig själv. Till detta kommer ju också en hel del andra förändringar kring vad som anses viktigt, hur man prioriterar, tänker, vad man lägger energi på och mycket mycket mer. Jag kan fortfarande snart 9 månader senare överraska mig själv med att reagera på ett sätt som jag inte hade räknat med. På ett sätt som jag inte skulle ha gjort för ett och ett halvt år sedan.
Jag jobbar vidare. jag tycker jag blivit en bättre person. jag hoppas ni håller med mig. Kram
lördag, februari 07, 2009
Lördag, Theos dag
Konstig dag idag...eller låt mig rätta mig, ännu en konstig dag i mitt konstiga liv...
Jag har överlevt så här långt. Jag tror han där uppe testar mig nå grymt. Han slänger in enorma glädjeämnen på dagar där man egentligen bara känner hopplöshet, längtan och en fruktansvärt stor saknad. Det känns som om jag åker bergodalbana med skarpa kurvor och ständiga toppar och dalar. Men jag klarar av det!
O en stor anledning till det är alla jag har runt omkring mig. Ni underbara vänner som alltid finns där. Pratade om just kriser och vänner igår med en väldigt förnuftig kvinna på Munken. Man blir besviken på en del vänner man trodde man skulle ha för livet men som visar sig inte kunna klara av att hantera en extrema situation, sorg eller någon form av obekvämlighet som går utanför ramarna för normalitet och ansträngning för vad vänskap kräver. Men trots besvikelse från denna insikt så gäller det att inse att alla är vi olika. Alla bär vi på olika packning i ryggsäcken. Att vissa väljer att dra sig undan svåra situationer har således ingenting med mig som person att göra, och allting med deras person och val. Viktigt att komma ihåg i sammanhanget är också de vänner som faktiskt står kvar i både stormbyar, hagelskurar och åskväder. Krissituationer gör vänskapen stark. Man lär känna varandra som aldrig tidigare. Så tack alla som vågar stå kvar, som smsat och på annat sätt stöttat oss den här dagen. Som skickat en extra tanke till mig, Martin och vår underbara 5 åring, Theo.
Nu ska jag umgås med föräldrar och svärföräldrar. Minnas, skratta och antagligen gråta. Det är inte sorg idag...bara saknad och starka leenden. Grattis min ängel! Det här är din dag! Alltid.
Jag har överlevt så här långt. Jag tror han där uppe testar mig nå grymt. Han slänger in enorma glädjeämnen på dagar där man egentligen bara känner hopplöshet, längtan och en fruktansvärt stor saknad. Det känns som om jag åker bergodalbana med skarpa kurvor och ständiga toppar och dalar. Men jag klarar av det!
O en stor anledning till det är alla jag har runt omkring mig. Ni underbara vänner som alltid finns där. Pratade om just kriser och vänner igår med en väldigt förnuftig kvinna på Munken. Man blir besviken på en del vänner man trodde man skulle ha för livet men som visar sig inte kunna klara av att hantera en extrema situation, sorg eller någon form av obekvämlighet som går utanför ramarna för normalitet och ansträngning för vad vänskap kräver. Men trots besvikelse från denna insikt så gäller det att inse att alla är vi olika. Alla bär vi på olika packning i ryggsäcken. Att vissa väljer att dra sig undan svåra situationer har således ingenting med mig som person att göra, och allting med deras person och val. Viktigt att komma ihåg i sammanhanget är också de vänner som faktiskt står kvar i både stormbyar, hagelskurar och åskväder. Krissituationer gör vänskapen stark. Man lär känna varandra som aldrig tidigare. Så tack alla som vågar stå kvar, som smsat och på annat sätt stöttat oss den här dagen. Som skickat en extra tanke till mig, Martin och vår underbara 5 åring, Theo.
Nu ska jag umgås med föräldrar och svärföräldrar. Minnas, skratta och antagligen gråta. Det är inte sorg idag...bara saknad och starka leenden. Grattis min ängel! Det här är din dag! Alltid.
torsdag, februari 05, 2009
Jag minns den så väl...
Jag minns den så väl, bättre än någonting annat egentligen. Det är en lätt doft. En lekfull och färgglad doft, av glädje och skratt. En doft av ett bekymmerslöst liv. Av välmående och ungdom. Jag ser honom leende framför mig när jag tänker på hans lukt. Hör hans skratt som så lätt smittar av sig och får mig att, trots tårfyllda ögon, le och minnas hans små försök till ironiska anfall. Jag ser de ljusa hårstråna på huvudet, hans charmiga och rundade kinder, de vackra blå ögonen med svarta konturer och ögonfransar som ramar in och ger ögat dess lekfullhet. Hans läppar så breda och plutiga att man inte kunde låta bli att pussa på dem. Mulliga händer och armar som greppar och undersöker allt i dess väg.Doften ändrade sig. Eller snarare täcktes över av sjukhusluktens styrka och opersonlighet av alkohol och sterilitet. Doften av medicin och gift trängde ut genom hans porer. Trots detta levde hans doft kvar och lyckades emellanåt tränga undan sjukdomens och förintelsens lukt. Hans lukt vann stundtals och det fick mina tårar att rinna av lycka. Jag tror han visste det. Jag tror han visste att han fick mig att bli lycklig under alla omständigheter. Han var den ljuspunkt som fick mig att släppa livets prövningar i alla möjliga och omöjliga situationer.
Han fick mig att le under tiden giftet rann genom hans kropp. Jag log när vi tillsammans väntade på alla provsvar, till och med när vi väntade och visste att svaret för alltid kunde förändra våra liv. Han fick mig att le alla de morgnar jag sakta smög mig fram till hans säng för att se om han fortfarande fanns kvar hos oss. Han fick mig att le med hela kroppen. Han fick mig att leva dag för dag. Han lärde mig så mycket och har så stort ansvar till att jag blivit den jag är idag Utan honom hade jag varit någon helt annan. Någon jag är tveksam till att jag hade tyckt om.
Jag tror han vet. Jag tror han vet att jag minns hans lukt, att han fortfarande trots att vi inte lever i samma värld längre, trots att vi inte kan ses eller röra vid varandra så vet han att han gör mig glad. Gör mig till den jag är. En leende människa, en stark person – trots allt.
Vinäger och bakpulver...
Efter ett långt och givande samtal över ett glas Pago apelsin med min vän Colin, 1 år, om hurvida jag skulle gå till gymmet efter vår fika och tillbringa en timme på spinningcykeln eller inte, styrde jag mina klackbeklädda fötter hemåt. Tänkte att det var länge sen jag bara gick hem och inte gjorde någonting. Väl hemma kom jag på att det här med att inte göra någonting inte alls är min grej. Det hela slutade med att jag städade lägenheten. Så grundligt att jag till och med provade "det gamla välbeprövade knepet" vinäger och bakpulver på spisen (tack rent hus-tanterna) för att få bort det där bruna och fastsatta runt spisplattorna. Gnodde som en galen och skaffade samtidigt pluspoäng hos min sambo som verkade imponerad eller road (kunde inte riktigt avgöra vilket). Det hela finns hursomhelst förevigat i digitalkameran.
Har börjat fundera lite på det här med att jag har svårt att inte göra någonting, är det en flykt från att tvingas ta tag i det jobbiga, tänka svåra tankar och känna känslor som gör ont. Jag tänker ju, dock under kontrollerande former, känner dock på mina premisser och jobbar, så som jag upplever det, ständigt med mig själv och det jag gått igenom. Men räcker det?
Förra veckan när jag satt hemma i soffan och bläddrade genom expressen och slog upp en helsidesannons med Robin Hood (Theos favorit) blev det för mycket. Kunde inte kontrollera känslorna och tårarna ville inte sluta rinna. Likaså i måndags på löparbandet på gymmet. Efter åtta kilometers tankeverksamhet kom tårarna. Jag blir lika förvånad varje gång och vet inte hur jag ska hantera det. Inte för egen del utan mest av hänsyn till andra. Det är en sak att gråta hemma i soffan, men offentligt. Visst de flesta vet storyn men de flesta flyr sorg. Det är konstigt att så många är rädda för tårar, gäller det bara andras eller också ens egna? Mest konstigt är nog ändå att lika många verkar ha svårt för ett leende från den de vet har gått igenom en svår förlust. Det bli tydligen någon sorts kollision mellan vision och verklighet. Där mitt leende skapar oreda i andra människors påhittade bild av hur jag mår, är och känner efter det som hänt. Inte lätt att veta vilket ben man ska stå på.
Jag har till och med stött på avundsjuka mitt uppe i mitt sorgearbete. Är folk verkligen i så stort bekräftelsebehov att de till och med blir avundsjuka på en person som mist sitt barn och som på grund av detta blivit "talk of the town" för ett tag? jag förstår inte. Någon säger helt plötsligt "Mitt barn är faktiskt också döende..." vad svarar man på det?
Läste mitt horoskop för i morgon. Det säger att jag har haft tur en längre tid (say what!) och att det nu kan komma en lite sämre period. (woho) Dessutom bjuder vardagslivet inte på mycket romantik för tillfället. Vilket också är anledningen till att jag och min partner behöver komma iväg någonstans och hitta varandra igen. (Martin, läser du det här?) Och som om detta inte vore nog så ska det tydligen kärva till sig med någon, om något jag trodde var avklarat. (undrar vad det kan vara...) Men hur mycket ser inte jag fram emot imorgon helt plötsligt...*men det tar vi imorgon*
PS. Grattis till Marcus och Jonna som i morse fick en son.
Har börjat fundera lite på det här med att jag har svårt att inte göra någonting, är det en flykt från att tvingas ta tag i det jobbiga, tänka svåra tankar och känna känslor som gör ont. Jag tänker ju, dock under kontrollerande former, känner dock på mina premisser och jobbar, så som jag upplever det, ständigt med mig själv och det jag gått igenom. Men räcker det?
Förra veckan när jag satt hemma i soffan och bläddrade genom expressen och slog upp en helsidesannons med Robin Hood (Theos favorit) blev det för mycket. Kunde inte kontrollera känslorna och tårarna ville inte sluta rinna. Likaså i måndags på löparbandet på gymmet. Efter åtta kilometers tankeverksamhet kom tårarna. Jag blir lika förvånad varje gång och vet inte hur jag ska hantera det. Inte för egen del utan mest av hänsyn till andra. Det är en sak att gråta hemma i soffan, men offentligt. Visst de flesta vet storyn men de flesta flyr sorg. Det är konstigt att så många är rädda för tårar, gäller det bara andras eller också ens egna? Mest konstigt är nog ändå att lika många verkar ha svårt för ett leende från den de vet har gått igenom en svår förlust. Det bli tydligen någon sorts kollision mellan vision och verklighet. Där mitt leende skapar oreda i andra människors påhittade bild av hur jag mår, är och känner efter det som hänt. Inte lätt att veta vilket ben man ska stå på.
Jag har till och med stött på avundsjuka mitt uppe i mitt sorgearbete. Är folk verkligen i så stort bekräftelsebehov att de till och med blir avundsjuka på en person som mist sitt barn och som på grund av detta blivit "talk of the town" för ett tag? jag förstår inte. Någon säger helt plötsligt "Mitt barn är faktiskt också döende..." vad svarar man på det?
Läste mitt horoskop för i morgon. Det säger att jag har haft tur en längre tid (say what!) och att det nu kan komma en lite sämre period. (woho) Dessutom bjuder vardagslivet inte på mycket romantik för tillfället. Vilket också är anledningen till att jag och min partner behöver komma iväg någonstans och hitta varandra igen. (Martin, läser du det här?) Och som om detta inte vore nog så ska det tydligen kärva till sig med någon, om något jag trodde var avklarat. (undrar vad det kan vara...) Men hur mycket ser inte jag fram emot imorgon helt plötsligt...*men det tar vi imorgon*
PS. Grattis till Marcus och Jonna som i morse fick en son.
onsdag, februari 04, 2009
...en tanke till...
Lider tydligen av bloggnojja...kom självklart på att jag har mer att säga...
I allt mitt välorganiserade kaos finns det ju självklart en massa roliga saker...som Dolphinsmatchen vi var på igår och som vi efter mycket om och men vann, (jag säger vi eftersom jag känner delaktighet genom mitt frenetiska klappande) sånt gör mig glad. Liksom underbara Filip, 9 år, som bredvid mig på läktaren skrek Yeah Baby och Anton Saks för full hals matchen igenom.
Blir också glad när jag tänker på hur nära det är för Marcus Birro och hans Jonna att få sin lilla dotter eller son nu. Imorgon är en stor dag för er. (Ni ska veta att jag tänker på er). Dessutom har jag ju ett bröllop att planera. Hum, detta går det sådär med...lång tid kvar förvisso (15 maj 2010) men ändå...
Glad också att min älskling (vid sidan av min kära Martin) fyller år på fredag. Grattis Jessica! Lite småfnitter också till Martin som gått och blivit kändis i både radio och 24nt.
I allt mitt välorganiserade kaos finns det ju självklart en massa roliga saker...som Dolphinsmatchen vi var på igår och som vi efter mycket om och men vann, (jag säger vi eftersom jag känner delaktighet genom mitt frenetiska klappande) sånt gör mig glad. Liksom underbara Filip, 9 år, som bredvid mig på läktaren skrek Yeah Baby och Anton Saks för full hals matchen igenom.
Blir också glad när jag tänker på hur nära det är för Marcus Birro och hans Jonna att få sin lilla dotter eller son nu. Imorgon är en stor dag för er. (Ni ska veta att jag tänker på er). Dessutom har jag ju ett bröllop att planera. Hum, detta går det sådär med...lång tid kvar förvisso (15 maj 2010) men ändå...
Glad också att min älskling (vid sidan av min kära Martin) fyller år på fredag. Grattis Jessica! Lite småfnitter också till Martin som gått och blivit kändis i både radio och 24nt.
...en tanke
Vetskapen, och känslan som vetskapen medför, om något man vet man aldrig kan få är påtagligt kraftfull.
Det är insikten och påminnelsen om att ”aldrig” är så definitiv som gör det jobbigt att hantera vetskapen, oavsett om det gäller ett betydelsefullt ögonblick, en speciell person, minnen eller den bild man skapat sig kring något man gärna vill uppleva.
Vi har alla något som aldrig kommer igen, som vi saknar, åtrår och vill ha. Olika starkt, olika mycket men ändå rör det sig om samma känsla av förlust. Förlust av något som varit, funnits eller som aldrig fanns. Min förlust är ett barn, någon annans förlust är en kärlek, en tredjes förlust är sig själv.
Hur jobbiga förluster än kan vara är de utvecklande. Utan att ha förlorat har jag svårt att tro att man kan uppskatta det man redan har. Saknar man insikt om betydelsen kring det man har, saknar man också vetskap om hur lyckligt lottad man är, och utan den vetskapen lever man ett liv utan att leva. Hur ska man kunna veta att man är glad om man aldrig varit ledsen. Hur ska man veta att man älskar om man aldrig känt förakt? Hur ska man kunna känna glädjen i att vinna om man aldrig förlorat?
Inget är lätt utan att först ha varit svårt. Även det jobbiga kan bli enklare.
Det är insikten och påminnelsen om att ”aldrig” är så definitiv som gör det jobbigt att hantera vetskapen, oavsett om det gäller ett betydelsefullt ögonblick, en speciell person, minnen eller den bild man skapat sig kring något man gärna vill uppleva.
Vi har alla något som aldrig kommer igen, som vi saknar, åtrår och vill ha. Olika starkt, olika mycket men ändå rör det sig om samma känsla av förlust. Förlust av något som varit, funnits eller som aldrig fanns. Min förlust är ett barn, någon annans förlust är en kärlek, en tredjes förlust är sig själv.
Hur jobbiga förluster än kan vara är de utvecklande. Utan att ha förlorat har jag svårt att tro att man kan uppskatta det man redan har. Saknar man insikt om betydelsen kring det man har, saknar man också vetskap om hur lyckligt lottad man är, och utan den vetskapen lever man ett liv utan att leva. Hur ska man kunna veta att man är glad om man aldrig varit ledsen. Hur ska man veta att man älskar om man aldrig känt förakt? Hur ska man kunna känna glädjen i att vinna om man aldrig förlorat?
Inget är lätt utan att först ha varit svårt. Även det jobbiga kan bli enklare.
Hur undviker man det oundvikliga?
Trots att jag har upplevt det så har jag inget bra svar. Vad hade jag att välja på? Sluta leva? Stanna tiden? Man tar en dag i taget. Lever här och nu. Gör det bästa under svåra förhållanden. Finner styrka i de små sakerna. Skrattar och gråter om vart annat och låter känslorna få styra lagom mycket för att inte omvandla mig till en instabil o oberäknelig tidsbomb. (även om jag blivit kallad för det) Man pratar mycket. Mer än vad man någonsin gjort tidigare. Både om lätt och svårt, stort och litet, bra och dåligt. Man pratar fast man inte har något att säga. För ut flyger orden och bredvid står någon som lyssnar. Jag pratade även om ingen fanns där för att lyssna. Satte ord på känslor och de som sett mig i den här situationen måste förpassat mig i facket av knäppgökar. Men det var, för att inte säga är, en del av mitt överlevnadssätt.Man känner sig som världens mest ensamma men förstår snart att så inte är fallet. Man tycker synd om sig själv, något jag hatar att göra eller när andra gör, men i det här fallet tror jag faktiskt att det rätta att göra. Man ska passa på att tycka synd om sig själv utan att älta. Gråta när man är ledsen, skratta när man är glad och man ska framförallt inte bry sig om vad andra har för invändningar såvida de inte gått igenom samma sak själva. Om ens då. Sorgereaktioner är så individuella men i de fall någon har egen erfarenhet är jag villig att lyssna. Många har bestämda åsikter om hur saker och ting ska vara även om de själva aldrig upplevt det. Jag antar att det är den lilla och rädda människans försvar mot något främmande och skrämmande. Människans försök att skapa ordning i något hon egentligen inte kan rå på. I ett förvirrat tillstånd av kaos söker man förståelse och gör sig en bild. Men snälla behåll den bilden för er själva. Den stämmer inte med min verklighet.
Att skapa ordning här är som att borsta bort sand i öknen. Men det vill jag inte säga. Utan jag står och lyssnar och blir irriterad på dessa människor som tror sig veta. Som ifrågasätter mitt handlande, mitt ordval, till och med mitt leende i svåra tider. Människor som i all sin självupptagelse glömt bort att det faktiskt är jag som lever i den situation de försöker förklara för mig. Jag borde sätta ner foten och be dem flyga. Kanske gör jag det nästa gång. Jag borde göra det nästa gång.
Självrespekt kallar dom det visst. Får jobba på saken helt enkelt. Börja sätta mig själv före andra. Kanske inte gå så långt att lägga ner tid och energi på att förklara för dessa människor som inte betyder något för mig men i alla fall peka på att det de säger inte passar in i min verklighet. Kanske lär dom sig någonting, kanske lär jag mig något om mig själv.
(bilden visar min verklighet – min sons grav)
Fem ljus på graven...
Att förlora någon man älskar och stått väldigt nära är nog det jobbigaste man kan vara med om. Jag har fått berättat för mig att året som följer är ett år av bearbetning, ett sorgeår och att alla årsdagar, om det så gäller första julafton utan den här personen, första namnsdagen, årsdagen personen gick bort på eller dagen då den här personen skulle ha fyllt år, är en ordentlig prövning.Den största prövningen har hittills varit julafton. Nu står nästa stora test för dörren, min lilla ängels födelsedag.
För 5 år sedan på lördag fick jag för första gången hålla honom i mina armar. För 5 år sedan blev jag mamma för första gången. För 5 år sedan fick jag för första gången veta vad det innebär att verkligen älska kravlöst, gränslöst, sanslöst. Lycka!
Jag vill fira den här dagen men hur gör man det utan att helt framstå som man tappat förståndet. Genom att minnas glada minnen, prata om honom, med honom och sätta fem ljus på graven...vad mer kan jag göra. Känns så otroligt futtigt. Och fan så tungt!
Om han funnits i livet skulle jag handlat alldeles för många presenter, antagligen en massa spidermanprylar, låtit mormor baka den där tågtårtan lastat med godis och vindruvor. Dansat och sjungit till Mora Träsk. Inget är sig likt. Blir det aldrig mer igen, men jag vägrar vara ledsen på hans stora dag. Min stora kille blir 5 år och det ska jag fira.
(Bilden på Theo är från hans 4-årsdag)
Jag verkar ha mycket i huvudet. Många är tankarna som lagrats under de senaste årens händelser. Funderingar kring allt och inget, mångt och mycket. Bestämda åsikter, nya principer, erfarenheter, prioriteringar, frågor och förhoppningsvis även en hel del svar och insikter.
En god vän gav mig idén att starta en blogg för att få utlopp för och bearbeta den knut av tankar jag på senare år lyckats åstadkomma. Vet inte om jag är så förtjust i bloggidéen egentligen, ser den som den moderna tidens dagbok. Och dagbok i mitt något primitiva synsätt ska väl vara privat...eller? Hur som helst så har jag bestämt mig för att give it go. En blogg, om mitt liv, mitt kaos, där jag kan samla mina tankar och i bästa fall få en överblick av trasslet och reda ut någon knut här och var.
Dessutom kan jag dela med mig av mitt kaos, få feedback och kanske till och med kunna hjälpa andra att känna sig något mindre ensamma om att ha dessa tankar. För tro mig, efter de sista åren så har jag tänkt tankar jag vet att man "egentligen" inte får. Tankar som inte ska behöva tänkas men som tvingas fram i extrema situationer. Jag är inte rädd för att tänka, jag har nog tänkt allt...skillnaden på mig och många andra är nog att jag inte heller är rädd att prata om det. Min mun (eller i det här fallet fingrar) är helt ocensurerade...på gott och ont.
Så hur som helst. Bloggen är startad. /Tack Lina
En god vän gav mig idén att starta en blogg för att få utlopp för och bearbeta den knut av tankar jag på senare år lyckats åstadkomma. Vet inte om jag är så förtjust i bloggidéen egentligen, ser den som den moderna tidens dagbok. Och dagbok i mitt något primitiva synsätt ska väl vara privat...eller? Hur som helst så har jag bestämt mig för att give it go. En blogg, om mitt liv, mitt kaos, där jag kan samla mina tankar och i bästa fall få en överblick av trasslet och reda ut någon knut här och var.
Dessutom kan jag dela med mig av mitt kaos, få feedback och kanske till och med kunna hjälpa andra att känna sig något mindre ensamma om att ha dessa tankar. För tro mig, efter de sista åren så har jag tänkt tankar jag vet att man "egentligen" inte får. Tankar som inte ska behöva tänkas men som tvingas fram i extrema situationer. Jag är inte rädd för att tänka, jag har nog tänkt allt...skillnaden på mig och många andra är nog att jag inte heller är rädd att prata om det. Min mun (eller i det här fallet fingrar) är helt ocensurerade...på gott och ont.
Så hur som helst. Bloggen är startad. /Tack Lina
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)