torsdag, augusti 19, 2010

Talande tom blå stol


Jag hatar den där tomma stolen mer än någonting annat. Den är så talande, en talande becksvart tystnad och milsdjup saknad. Jag kan se hans konturer sitta på den där blå stolen. En leende Theo, full av liv och livslust. Konturer av det förförflutna, av hur det borde vara. Så ensamt. Det är inte den fysiska ensamheten som är värst, den går att råda bot på, utan den sortens ensamhet som sitter i huvudet. Den där ensamheten som tränger in så djupt, som smyger sig på från känslan av ingen annan förstår.