Varför är ”omskrivningar”, om jag får kalla dem så, så vanliga? Varför ska det vara så svårt att vara rak och ärlig, säga sanningen och visa sina känslor så som man verkligen känner och är. Det finns ingen bättre känsla än att sänka garden och berätta vad man öppet och ärligt tycker och tänker.
Är det rädslan för att den så betryggande fasaden som de flesta av oss så ihärdigt arbetar på ska rasa samman som ett korthus som påverkar ärlighetsgraden? Eller är det rädslan för att stå där blottad och ensam som skrämmer? Men bidrar inte återhållsamhet till att ensamheten känns mer extrem och påfrestande. Visst vi förblir trygga som en i mängden, sticker inte ut för mycket men ingen annan än vi själva vet om sanningen, känslan eller vad det nu kan vara så är det då inte bättre att ta risken och dela med sig.
Jag känner en person som är jätte bra på omskrivningar. Tyvärr påverkar det även mig. Jag försöker stå emot och säga vad jag verkligen tycker men det är svårt, svårt när man får halvsanningar tillbaka på ett öppet och blottande utlägg. Jag har i alla fall gjort vad jag kan. Sen är det upp till var och en att göra det som känns bäst för dem. Jag tänker hur som helst inte riskera att stå där med en massa osagda ord och outtalade känslor den dag det är för sent.
Må bra fina, fina vänner.
