Jag har idag försökt göra mig förstådd i en fortfarande sensibel situation men av någon anledning lyckas jag inte nå fram. Det är en ångestladdad känsla jag känner igen från i somras då det kändes som om jag kämpade för min överlevnad för att hitta rätt ord att förklara mina känslor genom. Rätt ord hittades dock aldrig. Känslorna var för starka och orden som kom ut ur min mun var så långt ifrån den verklighet jag då kände. Orden lät så svaga och klena i jämförelse. Jag antar att det var därför jag började skriva. På något sätt ges varje känsla en eftertanke som inte finns i den muntliga situationen. I det här fallet antar jag dock att misslyckandet att nå fram inte helt och hållet beror på mig. Det är lätt att bara se till sig själv och i det förlora viljan att förstå motsvarande parts alla intentioner. Jag blir rädd av mångas empatiska oförmåga. Jag blir rädd för att jag levt ihop med en helt empatilös stackare och vet vad detta innebär. Något jag kommer ånga för resten av mitt liv. Något som satt spår. Spår jag aldrig kan radera även om jag kommit en bra bit på väg. Empatilöshet skrämmer mig mer än något annat. Förmågan att sätta sig in i en annan människas situation är otroligt underskattad. Om man bara försökte skulle nog världen se helt annorlunda ut. Men nu gör den inte det och vi fortsätter gå med våra skygglappar utan att bry oss om vem vi trampar på bara det gynnar oss själva.
Försöker fokusera på annat. På att det är fredag och på att helgen väntar på mig. På att min mage mår bättre än på mycket länge. På att solen skiner och att jacka är överflödig i vårvärmen. På att jobbet har varit ok under veckan och på att nästa bara är en fyradagars arbetsvecka. På att jag imorgon ska på Broadway to Hollywood med tjejerna. På spinningpasset som väntar efter jobbet idag.
