Man slutar aldrig att förvånas över hur pass mycket tid och energi människor egentligen lägger ner för att få bekräftelse och erkännande från sin omgivning. Inte sällan på bekostnad av någon annan. Bara i helgen har jag fått kvitto på att just bekräftelse för många är så pass viktigt att man till och med, och utan egentlig tvekan, klättrar på personer i sin närhet, använder dem som någon sorts avsats, för att för stunden kunna framstå som lite mer, lite bättre.
Nu är helgens klättrande personer sedan en tid tillbaka redan påkomna men ändå förvånas jag av aktivitetens nästan beroendeframkallande karaktär. Jag förstår ju också att de här personerna måste känna sig ganska små eftersom de inte klarar av att ta sig upp utan att trycka ner någon annan. Rädslan för omgivningen uteblivande godkännande verkar vara extrem i vissa fall. Jag tänker inte ryckas med eller spela det spelet. Hade det varit för något år sedan hade jag tagit åt mig, mått dåligt och antagligen gett igen. Nu vet jag bättre. Jag ställer mig vid sidan av och tittar på medan hunden biter sig själv i svansen. Det finns alltid en läxa att lära...
Måndag och svinkallt ute. Har trotsat och promenrat. Nu hemmamys med penntroll. Ser fram emot kvällens spinningpass. Sedan mer OS.
Kram
