Det här skrev jag den 15 juni (två dagar efter Theos begravning)
Kom precis hem från graven. Har hälsat på Theo. Det känns så konstigt. Både fint, lugnt och så otroligt jobbigt på samma gång. Jag sitter här och minns hans begravning.
Vi gjorde i ordning inne i kapellet. Runt hans fina, lilla vita kista. Blomsterdekorationen i grönt och vitt, vita rosor och gröna hjärtan på tråd. Ljusen runt kistan, kortet på en livsglad Theo, så som vi vill minnas honom. Martin tittade på honom en sista gång, som för att vara säker på att det verkligen var honom vi begravde. Begravningsrepresentanten skruvade sedan igen kistan med en skruv vid huvud och fotändan. Det var riktigt jobbigt.
Vi gick ner från kapellet för att möta upp de andra. Vädret var mulet. Tillsammans gick vi tillbaka under tystnad. Tunga steg. Mot den vita kistan som lystes upp av de levande ljusen. Ulf Lundells låt och Theos favorit "Hon gör mig galen" ljöd ur högtalarna och vi gick fram till kistan en och en för att tända ett varsitt ljus som vi placerade runt Theo. Han log nog just då.
Prästen talade om frihet. Om Uffes låt som vi enligt tradition sjöng till när vi åkte hem från sjukhuset som för att fira vår frihet, även om det bara varade i några dagar varje gång. Hon talade om att Theo älskade att cykla, en annan sorts frihet. Om Hammarby och hans älskade knasbollar. Vi avslutade ceremonin i kapellet med Bo Kaspers låt "Vi bygger en ny skön värld" En glad sång som förmedlar hopp och framtid. Den var för oss alla som blev kvar när Theo gick vidare.
Vi bar ut kistan till den låten. Väl vid graven när morfar, farfar, Jesper och Martin firat ner Theo för sin sista vila, försvann de mörka molnen. Precis över oss blev himlen blå och solen tittade fram. Jag är övertygad om att Theo lös på oss. Theo kom hem, log och cyklade vidare.
söndag, februari 15, 2009
Ett bråkigt hav av känslor
Jag är ett kaos av känslor. Tydliga och starka känslor som kastar omkring hela mitt väsen. Tar mig uppför berg för att sedan slänga mig över kanten och låter mig handlöst falla och slå i marken nedanför. Det är känslor så påtagliga att de gör fysiskt ont. Känslor jag behöver få ordning på för att kunna gå vidare, leva, andas. Det är känslor utan motsvarande ord att beskriva dem med.
Det är en hopplöshetens känsla som arresterar och håller hela mitt väsen fånge när jag febrilt letar efter rätt ord att ta till för att beskriva det jag känner. Jag har talets gåva. Jag arbetar med ord men ändå faller det utanför min förmåga att förklara en känsla så stark att den går att ta på. En påtaglig och klar känsla som avspeglas i hela min person men som inte går att greppa när den ska förklaras och begripliggöras.
Jag gör inte det här för någon annans skull. Jag kämpar för att klara av att andas dagen ut och undvika att drunkna i det orkanbeklädda hav av känslor som jag utvecklats till att bli. Det är bråkigt vatten jag rör mig genom. Meterhöga vågor som slår mig sönder och samman och jag simmar oavbrutet för att inte att sjukna och sköljas bort. Jag måste få fatt i känslorna i detta hav och sätta ord på det jag känner för att kunna lägga känslorna i någon sorts ordning och gå vidare.
Alldagliga känslor har beskrivits förr. Det är enkelt. Men för mig nya känslor, känslor som aldrig har känts tidigare, svåra och inkonsekventa känslor med dubbla budskap som man inte vet hur man ska tolka, tyda eller hantera kan bara liknas vid att greppa en blöt tvål i badkaret. Hur ska jag kunna göra mig förstådd, förklara för andra, svara på den mest triviala frågan; hur mår du, när jag inte ens i mitt eget huvud kan begripliggöra det jag känner.
Hur ska jag komma ifrån den ensamhet jag känner när jag inte kan göra mig förstådd? Jag har känt panik både en och flera gånger när jag känner så starkt men upptäckt att orden saknas. Jag undviker frågor, men tar de sig trots allt genom mitt skyddsnät, skrattar jag bort svaren och gömmer mig bakom de känslor alla känner till och klarar av. Ett leende kan vilseleda de flesta. Det är det perfekta vapnet när man inte har orden att ta till. Jag har blivit så bra på att gömma mig nu, det skrämmer mig. Men tills jag kommit på hur jag ska begripliggöra mina känslor från en svår tid och upplevelse full av sorg, smärta och sorg vet jag inget annat sätt.
Jag läser, skriver och ler. Det gör mig till den jag är. En dag i taget tacklar jag mitt förflutna för att återigen se fram emot den framtid man har förklarat för mig väntar.
Det är en hopplöshetens känsla som arresterar och håller hela mitt väsen fånge när jag febrilt letar efter rätt ord att ta till för att beskriva det jag känner. Jag har talets gåva. Jag arbetar med ord men ändå faller det utanför min förmåga att förklara en känsla så stark att den går att ta på. En påtaglig och klar känsla som avspeglas i hela min person men som inte går att greppa när den ska förklaras och begripliggöras.
Jag gör inte det här för någon annans skull. Jag kämpar för att klara av att andas dagen ut och undvika att drunkna i det orkanbeklädda hav av känslor som jag utvecklats till att bli. Det är bråkigt vatten jag rör mig genom. Meterhöga vågor som slår mig sönder och samman och jag simmar oavbrutet för att inte att sjukna och sköljas bort. Jag måste få fatt i känslorna i detta hav och sätta ord på det jag känner för att kunna lägga känslorna i någon sorts ordning och gå vidare.
Alldagliga känslor har beskrivits förr. Det är enkelt. Men för mig nya känslor, känslor som aldrig har känts tidigare, svåra och inkonsekventa känslor med dubbla budskap som man inte vet hur man ska tolka, tyda eller hantera kan bara liknas vid att greppa en blöt tvål i badkaret. Hur ska jag kunna göra mig förstådd, förklara för andra, svara på den mest triviala frågan; hur mår du, när jag inte ens i mitt eget huvud kan begripliggöra det jag känner.
Hur ska jag komma ifrån den ensamhet jag känner när jag inte kan göra mig förstådd? Jag har känt panik både en och flera gånger när jag känner så starkt men upptäckt att orden saknas. Jag undviker frågor, men tar de sig trots allt genom mitt skyddsnät, skrattar jag bort svaren och gömmer mig bakom de känslor alla känner till och klarar av. Ett leende kan vilseleda de flesta. Det är det perfekta vapnet när man inte har orden att ta till. Jag har blivit så bra på att gömma mig nu, det skrämmer mig. Men tills jag kommit på hur jag ska begripliggöra mina känslor från en svår tid och upplevelse full av sorg, smärta och sorg vet jag inget annat sätt.
Jag läser, skriver och ler. Det gör mig till den jag är. En dag i taget tacklar jag mitt förflutna för att återigen se fram emot den framtid man har förklarat för mig väntar.
Inte så länge vi minns...
Det är inte lika ödsligt och kallt som jag från början trodde. Snarare förmedlar det värme och samhörighet. Det förvånar mig.
Gruset krasar för varje steg jag tar. Jag går ganska sakta. Gräset bredvid är täckt av små glittrande regndroppar och ett och annat gulnande löv som blåst ner från de ståtliga träden runtomkring. Det blåser lite och fåglarna som flyger över mitt huvud lämnar nog Sverige för den här gången. Förutom trafiken som hörs på håll är det alldeles tyst och lugnt. Det vilar en speciell stämning här. Jag blir lugn av att komma hit och vill helst vara ensam när jag är här för att helt kunna släppa civilisationen bortom de vilandes gravar.
Stenen är kall under mina fingrar som följer inskriptionens konturer. Det är min sons namn som står där. Det är svårt att ta in även om jag upprepar hans namn högt. Kyrkogården har fått en ny innebörd för mig. Den förmedlar värme och trygghet även i ogenomträngligt mörker och bitande kyla. Det känns som om solen alltid skiner här. Som för att hjälpa torka de tårar som rinner längs frusna kinder. Som för att trösta och dämpa den hopplöshet som evigheten frambringar. Det är en plats för vila. Här kommer jag också att slutligen få lugn. Det är en rofylld vetskap. Ljusen slocknar aldrig här. Inte så länge vi minns.
Gruset krasar för varje steg jag tar. Jag går ganska sakta. Gräset bredvid är täckt av små glittrande regndroppar och ett och annat gulnande löv som blåst ner från de ståtliga träden runtomkring. Det blåser lite och fåglarna som flyger över mitt huvud lämnar nog Sverige för den här gången. Förutom trafiken som hörs på håll är det alldeles tyst och lugnt. Det vilar en speciell stämning här. Jag blir lugn av att komma hit och vill helst vara ensam när jag är här för att helt kunna släppa civilisationen bortom de vilandes gravar.
Stenen är kall under mina fingrar som följer inskriptionens konturer. Det är min sons namn som står där. Det är svårt att ta in även om jag upprepar hans namn högt. Kyrkogården har fått en ny innebörd för mig. Den förmedlar värme och trygghet även i ogenomträngligt mörker och bitande kyla. Det känns som om solen alltid skiner här. Som för att hjälpa torka de tårar som rinner längs frusna kinder. Som för att trösta och dämpa den hopplöshet som evigheten frambringar. Det är en plats för vila. Här kommer jag också att slutligen få lugn. Det är en rofylld vetskap. Ljusen slocknar aldrig här. Inte så länge vi minns.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)