Out of the blue

Såg slutet på en film vi började se i helgen. Out of the blue heter den och bygger på en verklig händelse från Nya Zeeland den 13 november 1990 där en galning skjuter ihjäl 13 av sina grannar, barn som vuxna, i en liten by där alla känner alla. Man fick se hur han gick omkring och letade efter nästa offer och alla gömde sig bäst de kunde. Bland annat en mamma som satt och höll i sin lilla dotter något år gammal. Varpå min tanke föddes. Jag menar tänk om samma scenario skulle utspela sig här i vår trappuppgång. Galningar vet vi redan att det finns i vår närhet, så helt otänkbart är det ju inte. Problemet blir dock att gömma sig med Milla. Hon är inte tyst vår tjej, inte på något sätt. Hon pratar högt, skrattar högt, skriker högt och till och med går högt. (Sätter i hälarna och klampar på som en fullvuxen karl.) Därtill kommer det här med att sitta still. Vi skulle inte ha en chans. Eller kanske...för hon kan se väldigt elak ut (se näst sista bilden ovan) och i bästa fall skulle hon kunna skärmma bort även den galnaste bland galningar. Men hon är himla söt också min dotter.

En dubbelbottnad tanke

Är gräsänka i ett par dagar då äkta mannen valt fotboll i självaste London framför familjelivet hemma. Men han kommer hem på torsdag eftermiddag för att vara hemma en dag innan det är den ack så viktiga cupfinalen i Stockholm. Bajen framför Becka eller hur var det nu?

Milla och jag håller ställningen hemma. En ställningen som dagen till ära hålls inomhus med tanke på busvädret som drar fram utanför. Det snöar horisontellt. Men det är ok för oss.
Så länge vi får komma ut en stund i morgon. (Vet inte om Milla håller med riktigt då hon precis tagit fram både utebyxorna och långärmad tröja som hon lägger i en hög bredvid skorna.)

Tänkte en tanke för ett tag sedan som jag inte riktigt fullbordade. Den högs liksom av innan den var klar. Vet nämligen inte riktigt om den är ok att tänka än mindre att skriva. Dessutom är det en tänk om-tanke och därmed egentligen helt onödig. Men jag tar risken. Om Theo fortfarande hade funnits, skulle barnet vi väntar aldrig blivit till. Aldrig fått chansen att leva. Det är en dubbelbottnad tanke. En "trisit och trälig"-botten och en liksom "livet går vidare"-botten. Vet inte riktigt vad jag tycker om den och orkar inte ta ställning nu. Det är konstigt vad energilös man kan bli av att inte göra någonting, eller iallfall inte mycket alls. Det är hursomhelst i det tempot vi har tänkt att fortsätta dagen. Imorgon blir det annat av. Öppna förskolan bland annat. Kram så länge.