Man kan inte skydda sig från jobbiga situationer. Jag har försökt men det skulle innebära total isolering och jag som är en väldigt social person med stort behov av människor runtomkring mig skulle snart bli tokig. Det händer med jämna mellanrum och det kommer fortsätta att hända så länge man träffar nya människor. Man tittar på min mage och frågar när bebis kommer. Följdfrågan är självskriven: Har du barn sedan tidigare?
Här ges jag två alternativ: Svarar jag nej, känner jag mig fruktansvärd som utesluter det bästa som någonsin hänt mig. Jag kommer ju alltid att vara hans mamma, han kommer alltid att vara min son, det kan ingen ta ifrån mig. Svarar jag däremot ja får jag räkna med frågor som hur gammal är han/hon och då är vi genast inne på djupare vatten. Jag har inga problem med att berätta hur det ligger till eller att säga att Theo är död. Men jag vet att personen som frågat inte kommer att vara beredd på det svaret. Alla samtal om död gör oss medvetna om vår egen sårbarhet och är därmed inte ett passande samtalsämne i alla situationer. Inte många vet vad de ska säga till följd av min berättelse vilket ofta resulterar i att både jag och personen mitt emot mig av någon anledning känner oss klumpiga som hamnat i en situation vi inte riktigt klarar av att hantera.
Döden är ett ämne många talar om när de känner sig redo. När de själva tar initiativ till ett sådant samtal. Inte när det bara kommer på tal helt oförberett. Det var inte länge sedan en bekant från äldre dagar kom fram till mig och ville prata om Theo. Hon hade hört vad som hänt och ville bara säga hur ledsen hon var. Vi har sprungit på varandra tidigare men hon hade helt enkelt inte vetat vad hon skulle säga förrän nu, och ledde till att det inte alls blev konstigt. Det är så jag försöker att se på det. Är det någon som vill veta mer om Theo, om oss och vår sista tid med vår son, är det inga som helst problem för mig att prata om det men det är aldrig eller i alla fall väldigt sällan jag som tar upp det till diskussion. Jag har lärt mig av reaktionerna. Men så finns det situationer och frågor vi inte kan främja oss ifrån. Jag har fortfarande inte lärt mig att hantera dem och jag känner mig, utan anledning, alltid lika dum. Men jag kommer fortsätta svara ärligt, Theo är och förblir min förstfödde son och jag hans mamma.
Kram på dig fina du.
