Ibland går klockan bara så långsamt och inget man gör påverkar det minsta. Jag hade en sån dag idag och detta trots att jag bara jobbade fram till 12. Måste väl ha såna dagar också antar jag, för att uppskatta de dagar då tiden går lite fortare. Å andra sidan kommer min dag att sluta med fika och träning och då kan jag nog nästan garantera att tiden knappast står lika still som nu.Kom att tänka på att det snart bara är en månad kvar tills Theo har varit borta från oss i ett helt år. Jag förstår verkligen inte var den tiden tagit vägen. I det här fallet har tiden inte stått still, trots alla ensamma kvällar, alla tårar och alla minnen som gjort så ont. Ett helt år utan min älskling. Han hade varit så stor nu, skulle snart ha börjat skolan.
Jag är så arg över allt det bra vi aldrig fick chansen att uppleva. Över den tid vi inte fått vara tillsammans. Det går inte en sekund utan att jag undrar vad han gör, hur han mår, var han är. Om han saknar mig lika mycket som jag saknar honom. Jag hoppas inte det. Jag hoppas han har fullt upp med annat än att sakna. Med att ha roligt och må bra. Med att skratta sitt änglalika leende och sprida glädje på det sätt bara han kan.
Jag är arg, ledsen och glad samtidigt. Ett känslomässigt kaos av känslor som bubblar under ytan. Så kommer det nog alltid att vara. Ibland finns där en ordning men ofta råder emotionell anarki. Det är ingen idé att kämpa emot. Jag har inte en chans att strukturera och skapa symmetri under de förhållandena. Det bästa är att släppa taget och följa med. Hantera känslorna vartefter de uppkommer. Att skratta och gråta samtidigt är vardag. Det är jobbigt och skrämmande att tappa kontrollen men välbehövligt ibland.
Lägger in en ny bild på bebis. Min bebis. = )
