Det här med att ha förlorat en barn efter en svår tid av sjukdom går inte att hålla hemligt. Det blir en offentlig händelse oavsett om man vill eller inte. För tragiska händelser sprider sig oftast snabbare än ljusets hastighet. Många lever på andras tragi och sorg, dömmer och förvrider och värst av allt, kommer med "goda" råd om hur man bör och inte bör göra i just en sådan situation.
Jag lyssnar gärna men bara på de som varit med om liknande sak, på de som också sett sitt barn gå mot döden. Jag lyssnar, läser och tar till mig alla erfarenheter från föräldrar som förlorat. Vill känna den gemenskapen, ta till mig ord som förklarar känslor jag själv inte kan sätta ord på, hitta likheter i den ensamhet som följer. För man är inte som alla andra. Man har föralltid ett brustet hjärta. En del av mig ligger därnere i kistan med honom, så kommer det alltid vara och den erfarenheten kommer alltid att spegla mina val och handlingar.
De "goda" råd jag fått tilldelat mig har satt sina spår. De gör mig inte arg längre men de är svåra att glömma. Jag kunde inte slå i från mig dom då, jag var redan försvagad av sorg och utmattning. De sårade mig enormt. Idag vet jag bättre. Jag förstår att de "goda" råden bygger på rädsla, på ett totalt misslyckande av att faktiskt hålla käften om sådant man inte har någon kunskap eller erfarenhet om. Jag kan inte vara arg eftersom jag vet att de personer som kommit med dessa "goda" råd inte är intelligenta nog att förstå bättre. Den insikten gör mig på bättre humör. Men var försiktig med de goda råden mina vänner. Även goda råd kan göra stor skada om man inte har erfarenhet nog att backa upp dem mot.
Kramen
