måndag, juni 22, 2009

Kollision, krock och konflikt

Jag funderade på en sak när jag var ute och gick i igår. Det är svårt att blicka framåt när man saknar en svunnen tid så extremt. Man vill på något sätt inte riktigt släppa taget om historien och därför är det nästan smärtsamt att inse att man hela tiden är på väg längre och längre ifrån det som en gång var. Samtidigt ges man inte riktigt något val. Man kan inte krampaktigt hålla fast vid något som inte längre finns. Det är också svårt att inse att ju längre tid det går desto längre blir perioderna då man mår bra. Att må bra var länge förenligt med extremt dåligt samvete. Jag kan fortfarande känna skuld, inte längre för att jag mår bra utan för att jag inte mår sämre när jag väl mår dåligt. Att må bra efter allt som hänt är en kombinationen som inte är förenlig i mitt huvud. Även om jag vet att Theo inte hade velat att jag mådde sämre.

Jag måste släppa taget om historien och fortsätta sätta en fot framför den andra för att komma vidare. Även om det innebär längre distans från tiden med min son. Istället är det minnen jag får leva på. Lyckliga minnen. I mitt fall är detta lite mer komplicerat än vad jag skulle vilja. Jag levde i ett trasigt förhållande i två år. Två år av svek, lögner och misshandel. Två år jag helst skulle vilja glömma. Det fick ett snabbt och abrupt slut och jag fick acceptera ett förflutet utan att ställa frågor, utan att få några svar. Samma två år som jag så ihärdigt arbetar för att radera tenderar att vara de två sista friska åren Theo hade. Hur hanterar man en sån kollision, krock och konflikt?

Theo var glad och lycklig. Det är det enda som betyder något och det är så jag kommer minnas honom. Allt det tråkiga sorteras selektivt bort. Det är inte förenligt med en så underbar liten kille. Med mitt livs lycka.