Idag har jag retat upp mig själv. Har tänkt en hel del på hösten 2008. På att jag la nere så mycket energi på att försöka få förståelse för hur jag mådde, hitta rätt ord att beskriva mina känslostormar med, förklara mina tårar, den nedbrytande tröttheten, plötsliga panikångestattacker, hyperventilerade osv. Varför behövde jag ens förklara det. Varför var det så svårt att förstå.
Inte sällan möttes jag och mina försök, från vissa håll, av ständigt ifrågasättande och återkommande kommentarer om att jag bara skyllde på att jag var för trött för att komma undan vad det nu var som var så viktigt att göra istället. Jag tar på mig lite av ansvaret där eftersom jag då ofta använde fel ord. Trött är ett ord som beskriver en känsla efter en natts dålig sömn. Min trötthet berodde på något helt annat. Nämligen närmare ett år av dålig sömn, ibland helt sömnlösa nätter, ständig oro, panik och starka känslor. Vakande nätter vid hans sida, ställa klockan för att ge medicin eller mat, hålla sig vaken för att inte missa en sekund av den tid man har kvar tillsammans med sitt barn, knivskarp fokusering på tillståndsförändingar, symtom osv.
Hur beskriver man en känsla för någon som aldrig känt likadant? Hur hittar man rätt ord för det man känner när inte orden räcker till? Mina försök resulterade ofta i frustration och tårar.
Min tes om att sorg inte passar in i samhället förstärks ständigt. Jag passade inte in i människors liv, deras vardag, närhet. Det var lättare för delar av min omgivning att bara stänga av, glömma bort och slippa handskas. Jag passar fortfarande inte in men jag har förstått hur långt jag kan gå innan folk blir "rädda" för min erfarenhet. Innan de känner sig obekväma och inte vet vad de ska säga eller hur de ska bete sig med mig i närheten.
Jag känner sorg, alla vet om det. Det är inget självvalt ändå beter man sig som om det vore något fel, nästan fult. Än i dag har människor problem med min närhet. Eller rättare sagt det går bra så länge inte ordet död, cancer eller till och med barn kommer upp. För i samma stund känns det som om starka strålkastare riktas mot mig och alla blir medvetna om min närvaro och byter genast samtalsämne. Jag känner mig som en främling som inte talar samma språk som de människor som befinner sig runtomkring mig. Inte konstigt att man känner sig ensam emellanåt. Ändå har jag och Martin haft tur med vänner och familj som alltid ställt upp oavsett hur jobbigt det må ha varit. Vissa har inte klarat av det och dom finns inte längre i mitt liv. Ömsesidigt val antar jag. Jag är tacksam för de friska fläktar av människor som faktiskt vågar fråga, prata och känna. De ger mig styrka och lite av ensamheten försvinner med ens.
Jag är kanske väldigt känslig och uppmärksam på just detta och misstolkar vissa beteenden. Men ibland blir det för tydligt. Skillnaden idag är att jag vet vart gränserna går. Vem jag kan prata med, vem som orkar stå vid min sida och vilka jag ska undvika att träffa för att det inte ska ta för mycket energi. Det är en insikt som gör ont ibland, men ändock en insikt. Dessutom tror jag inte att jag har samma behov av att passa in längre. Passar inte jag, passar det inte mig.
Jag tänker fortsätta kämpa för att sorg ska bli en "rumsren" känsla.
Tisdag och solen tittar fram emellanåt. Bara det gör allt lite enklare.
