Jag går som i min egen värld. När färgade hösten löven och lät dem falla till marken? Det har inte slagit mig förrän jag gick genom kyrkogården igår. Jag tittade upp från mina egna fotspår och märkte att jag klev på löv som inte längre orkat hänga kvar på sina grenar. De låg överallt och färgade grusgången gul, som en utrullad matta som visade väg fram till min son.På morgonen är gräsmattan fortfarande täckt av nattens dagg och solens envisa höststrålar får den att glittra som oändliga diamanter. Vi kunde inte valt en bättre plats för Theos eviga vila. Jag får själv ro när jag sitter där uppe. Jag hoppas det är samma ro som han känner där han ligger nedbäddad och trygg. Fri från allt det onda som denna värld hade att erbjuda honom.
Det var länge sedan jag funderade över hur han ser ut där han ligger. Den tanken var ständigt återkommande när jag besökte honom precis efter hans död. Den tanken hade en enorm betydelse. Idag är det en annan bild jag ser när jag tänker på honom, en levande bild av en livlig pojke. Min son så som han var innan sjukdomen kom in i våra liv. Min fina lilla älskling, jag hoppas att din syster eller bror får några av dina drag och egenskaper.
Lägger ut en ny magbild. Och gott folk det är inte bara pucko (eller finspångare som de så snällt kallas) som format denna kropp även om jag vet att de säkert har en hel del med saken att göra.
Trevlig onsdag.
