En nia av tio möjliga

Läste bland kommentarerna att det var någon som ville veta mer kring förlossningen. Jag vet inte riktigt vad jag ska berätta mer än att det var en superbra upplevelse helt klart en nia av tio möjliga på enkäten jag fick fylla i på BB. Jag gjorde det mesta arbetet hemma under dagen. Började känna av värkarna runt lunchtid. De kom och gick, klockades och blev till en stor besvikelse när de klingade av frampå kvällen. Jag gav upp och gick och la mig för att vakna vid halvelva av ganska starka värkar med en och en hlav minuts mellanrum. Då blev det helt plötsligt bråttom.

Vi var inne på förlossningen vid 23.00. Jag hade lovat mig själv att försöka klara av också den här förlossningen utan smärtstillande men runt 00.40 ringde vi på barnmorskan och jag ville ha något mot smärtan, vad som helst, och det fort. Barnmorskan ville undersöka mig först för att se hur långt det var kvar. Kom inte mer än upp i sängen innan var det dags att krysta. Några minuter senare hade jag en liten tjej på bröstet.

Inatt sov hon faktiskt större delen i sin egen säng även om mammas och pappas bröst är favoritstället att somna in på fortfarande. Lilla magen strular men natten får ändå anses som godkänd ur sömnsynvinkel. Idag blir det en längre promenad. Jag behöver komma utanför dörren. Igår kom jag inte längre än till Ica/Konsum runt hörnet och tvättstugan.

Kram på er.

Besvikelse och bitterhet i allt det underbara

Vart tog den här veckan vägen? Milla blev i natt en vecka gammal. Det känns som om hon föddes igår. Gårdagen var en riktigt bra dag. Millas mage hade helt klart lugnat ner sig (hoppas det beror på Semperdropparna och att det håller i sig) och jag var nästintill smärtfri. Vi spenderade större delen av dagen ute på landet. Åt mammas goda mat och träffade släkten. Milla verkade uppskatta all uppmärksamhet och alla presenter. (mycket rosa blir det.)

Vi gjorde också första besöket hos Theo med lillasyster. En konstig känsla och en annan sorts saknad och tomhet efter gubben. Det är mycket som kommer tillbaka från tiden då Theo var en vecka gammal, många likheter mellan syskonen. Kan inte hjälpa att känna besvikelse, bitterhet över att aldrig få uppleva Theo i sin roll som storebror. Han hade varit världens bästa och stoltaste till lilla Milla.

Natten har gett fem timmars sömn och jag hoppas klara mig på det för idag ska M upp till Stockholm och jag och Milla får klara oss själva. Har jag tur kommer vackraste Jessica på en "hemma hos"-fika och så blir det nog besök av Millas mormor och morfar. Ny dag, nya utmaningar. Ha en riktigt höstlig söndag! Kram