Jag fick en fråga för ett tag sedan. En enkel och rak fråga kan tyckas så varför var den så svårt att svara på? Frågan löd: Är du lycklig? Vad svarar man på det när man saknar och älskar någon man aldrig mer få träffa så ofantligt mycket att det överskuggar allt annat. Samtidigt som man är så otroligt glad och längtansfull över att bära på ett nytt under.
Jag vet att det kanske låter fel, destruktivt rent av, men jag var osäker på om jag skulle kunna bli lycklig igen. Det var svårt att se mig själv lycklig efter det vi fått uppleva. Efter att ha fått se och känna den smärtan, det kaos och den saknad som alltid kommer att förfölja mig. Efter att ha förlorat mitt allt. Samtidigt finner jag lycka i de små tingen på ett enklare sätt. Man ser saker i ett ljus som inte var lika tydligt tidigare.
Lycka har således blivit någonting annat än vad det från början var. En omprioritering. En kompromiss. Inte en hel lycka men likväl ett stillande lugn och skön känsla. Lycka ska vara enkel. Ibland är den så även för mig men många gånger är den två känslor i ett. Det betyder inte att jag är mindre lycklig utan bara lycklig på ett annat sätt. På många vis vet jag att jag är lyckligare än många andra. Lyckligt lottad och glad över det som getts mig och finns kvar.
Var på styrelsemöte igår för Novahuset och ni som inte redan besökt hemsidan tycker jag ska göra det. Medlemsavgiften är bara 150kr/år och går oavkortat till arbetet med att ge råd, stöd och hjälp till tjejer/kvinnor (och deras anhöriga) som utsatts för någon form av sexuella övergrepp. www.novahuset.com
Kram på er mina vänner.
