Varifrån kommer våra attityder kring döden? Det tycks som vår kultur, vårt arv försvagat vår förmåga att möta sanningen. Den enda sanning som gäller för oss alla. Har vi helt enkelt sopat döden under mattan? Måste vi kombinera en livslögn med en dödslögn? Eller finns det andra lösningar? Den frågan ställer sig George Klein i sitt förord i boken ”Den utmätta tiden” skriven av Peter Noll.
Icke-existensen är en emotionell oacceptabel tanke, brukar psykologerna säga. En nordlig eskimåstam lär ha valt den enda logiskt helt konsekventa utvägen: de förnekar dödens existens överhuvudtaget. De döda begravs blixtsnabbt, man nämner aldrig mer deras namn och man anser att de aldrig har funnits. I en stenålderskultur på Nya Guinea är det tvärtom: här äter barnen upp sina döda föräldrar för att de skall leva vidare inom deras kroppar.
Vår kultur har i stället valt att tro på ”livet efter detta”. Ett ganska tänjbart begrepp med skiftande innehåll och många tänkbara tolkningsalternativ. Alla har dock samma grundfunktion: att plantera vägmärken i det väglösa, att installera klockor i det rymdlösa där tiden har upphört och att förse det oförställbara med ett mänskligt ansikte. Varför försöker vi med det omöjliga, att fly döden. Borde vi inte istället ändra vårt förhållningssätt inför den för att på ett bättre sätt kunna hantera livets oförutsägbarheter så som sjukdom och olycka. Hantera sanningen kring döden och döendet utan dödsångest, fruktan och oro. Vore inte det ett värdigare liv.
Måndag igen.
