Jag har egentligen inte varit någonstans men måste ändå sakta återvända. Att komma in i lägenheten efter att han gått bort var svårt. Tomt, tyst och kallt. Det kändes inte som hemma. Att ta sig in i hans rum tog mig flera dagar. När jag väl var där inne sjönk jag ihop på hans säng och bara grät. Så höll jag på. Jag gjorde mig en bra bild av hur rummet såg ut och kommer än i dag ihåg varje leksaks placering på hyllorna. Jag bestämde mig ändå ganska snart för att plocka ner rummet. Jag var tvungen att göra det, ensam och just då. Inget hade blivit lättare av att vänta och ingen hjälp hade hjälpt.
Det tog lång tid. Jag luktade på varje klädesplagg innan de fick sin plats i kartongerna. Mindes till varje leksak, log genom fallande tårar, skrek och kände alla känslor på samma gång. Jag slogs med mig själv. Tvingade mig att fortsätta fast känslan av att jag sakta packade undan min son ur mitt liv var stark. Jag vet egentligen att så inte var fallet men har på grund av just den anledningen ännu inte haft kraft att ta upp de sista lådorna på vinden. De har nu en alldeles egen plats i mitt hem, liksom Theo har i mitt hjärta.
Fastän rummet idag är renoverat och gjorts om till vårat sovrum är det Theos rum jag ser varje gång jag kliver in genom dörren. Det är det rummet alltid kommer att vara. Det är där jag ofta ser honom sitta och leka med sina bilar eller tågbana i mina drömmar. Det är här han läser sina böcker och sjunger med till Mora Träsk. Det är här inne minnena och saknaden blir som starkast. Men det är våran hemlighet.
Jag kan aldrig återvända till det som var. Inget blir sig likt men jag måste ändå hitta vardagen. Återvända till de delar av det jag som fortfarande fungerar. Pusslet läggs, bit för bit och vardagen rullar på även för mig. Jag har vant mig vid att människor fortfarande rör sig i samma tempo, skrattar, ler, pratar högt och oroar sig för små saker utan egentlig mening. Tidigare tålde jag det inte. Förstod inte folk att världen stod still. Min värld gjorde en tvärnit i samma stund Theo dog. Men alla andras vardag förblev opåverkade av min förlust. Något jag accepterat nu men som tog tid att förstå.
Jag påbörjar en ny resa nu. En resa jag hoppas jag inte behöver återvända från. Detta ska bli en livslång resa tillsammans med min Martin, vår Theo och hans bror eller syster.
