Kärleken är starkare än döden

Kom att tänka på en händelse som inträffade på sjukhuset när Theo var sjuk. Jag kommer inte ihåg vilken gång i ordningen vi åkte in akut men tror detta utspelade sig i Norrköping innan vi skjutsades vidare till vårt andra hem på barnonkologen på US.

Vet inte varför eller vart vi var men minns att man totalt nonchalerade Martin som pappa till Theo. Sköterskan som övervakade Theo, tilltalade i stort sett bara mig och sa gång på gång att det måste vara hemskt som mamma att behöva gå igenom en sån här sak. Jag tror inte jag sa någonting, vilket jag idag ångrar. Jag förstod nog inte riktigt då. Men så här i efterhand blir jag arg, riktigt arg. Kommer inte ihåg hur Martin reagerade men jag har för mig att vi pratade om hennes nonchalans. Hur kan man tro att en sån här händelse skulle vara enklare att hantera för en pappa?

Fick i förra veckan reda på att den neurokirurg som opererade bort Theos tumör fortfarande kommer ihåg Theo. Trots att det snart är två år sedan och trots otaliga andra operationer. Det värmer på något konstigt sätt. Det värmer eftersom Theo bevisligen inte bara var ett nummer bland patienter som rullats in på operationsbordet som ett ”jobb” som måste göras. Nu var Theos ”case” ganska extremt och jag minns att man hade många möten med specialister i hela landet för att göra det bästa möjliga för honom, men ändå. Han gjorde avtryck min son. En liten och så svårt sjuk pojke som lämnar så stor påverkan på sin omgivning. Han var något alldeles speciellt. Det är han fortfarande och kommer alltid att vara.

Läste ut Marcus Birros bok ”Svarta Vykort” igår. Ni som inte redan läst boken se till att få tag på den. För mig som kan sätta mig in i förlusten av ett barn går orden rakt in i hjärtat. Det är en fin bok om tröst, tankar och perspektiv kring livet som trots allt fortsätter efter en (eller flera) svåra förluster. Jag har ett favorit stycke som lyder som följer: ”Jag tänder mina ljus och det gör antagligen varken från eller till. Men bara det faktum att alla vi med stor sorg gått upp, klätt oss och tagit vår promenad till kyrkogården bevisar trots allt att livet är outsägligt och fantastiskt, och att kärleken är starkare än döden.” Så underbart skrivet! Tack Marcus.