tisdag, april 28, 2009

Det här med sorg...

Det här med sorg och människor som flyr sorgen genom att ignorera den har varit en återkommande tanke den senaste veckan. Jag både förstår och ställer mig helt frågande till hur man kan reagera på en sörjande människa på det sättet. Jag förstår att det är den egna rädslan som sätter gränser för hur nära man vill komma en person i sorg. Jag förstår också att det, i många fall däribland mitt, också är närheten och tankarna på sin egen död som skrämmer. Det jag inte förstår är varför man då skyller på allt annat för att slippa ha med sorgen att göra. Det jag inte förstår är oförståelsen för den empatiska aspekten. Är man inte rädd för att hamna i samma situation. Att själv drabbas av sorg och bli ensam kvar för att man helt plötsligt blivit skrämmande för omvärlden. Sorg drabbar alla, obarmhärtigt och orättvist nog.

Det är svårt att förklara sorg. Att sätta ord på hur sorgen känns. Marcus Birro beskriver sorgen så här: Jag lever som i ett angränsande rum. Sorgen fungerar så. Man står i ett tomt rum med örat tryckt mot väggen och hör människor röra sig i husen, slamra, tala, skratta och leva. Man har lindat in alla knivar i varma handdukar för att vara, som det heter, på den säkra sidan. Mitt i sorgen lever man förvisso men man är också död. Man är fri men inlåst. Det går inte att byta rum. Fönstren är övertäckta. Fast november är bara ett enda grått långfinger ändå. Man bankar på väggarna men ingen hör. Folk har fullt upp med sina egna liv. Kärnan är alltid förvirring, alltings uppkomst stavas alltid kaos. Men det går att bringa kärleksfull ordning i detta kaos. Det går att överleva mitt i döden.

En talande text där jag känner igen mycket. Den första tidens ”instängdhet”. Som om man levde i en bubbla där allt utanför verkade gå i ultrarapid. Mumlandet när folk pratade, leenden som värmde att se men som på något sätt studsade mot bubblans yta, som inte riktigt nådde in till mig där jag satt i kyla och ensamhet. Jag vet inte när bubblan försvann men nu är den borta. Jag är återigen en del av världen. Det är både skönt och skrämmande. Men betyder inte på något sätt att jag glömt och gått vidare. Jag har bara anpassat mig efter tillståndet som råder. Tiden läker inga sår. Tiden bidrar dock till att det svårhanterliga blir vardag. Alla jobbiga tankar och känslor har redan tänkts. Jag känner igen dom nu och de skrämmer inte längre eftersom jag ofta vet hur de ska tas. Jag har lärt mig leva med dem. Därför är jag inte heller lika skrämmande för min omgivning.

Det har gått ett år om exakt en månad. Ett år av extrem sorg och smärta. Ett år av saknad efter allt jag hade, efter en stor del av mig själv. Efter min älskling, mitt allt, mitt leende och skratt. Jag fick lära om. Jag lär fortfarande, haltar fram men tar mig åtminstone framåt, i min egen takt. Som en halv människa men ändå så mycket starkare än de flesta hela.

1 kommentar: