Livets vändningar

Jag vet inte om det är någon sorts ålderskris nu när jag närmar mig de trettio men på något sätt har mina första trettio år passerar revy på sistone. Jag har varit med om den del. Saker som format mig till den jag är idag. Saker som jag lika gärna kunde gått under av men som jag faktiskt tagit mig igenom och kommit ut lite starkare, lite förståndigare och väldigt mycket stadigare ur på andra sidan.

Den tunga perioden började egentligen för lite mer än fyra år sedan då jag gick igenom en jobbig separation från Martin. Efter det levde jag som ensam och arbetande mamma i två år samtidigt som jag gick igenom ett förhållande som bara kan liknas vid helvetet själv. Det hela slutade med att jag eftersom jag aldrig riktigt räckte till blev utmattningsdeprimerad och blåslagen. Jag tog mig ur både utbrändhet och förhållande precis lagom som Theo blev cancersjuk. Sen följde ett nytt helvete innan allt bara blev svart, tyst och ensamt. Och nu har det snart gått ett år utan älsklingen. Jag har tagit mig genom både mörker, tystnad och ensamhet och känner, trots att Theo för alltid kommer att fattas mig, som om jag genom allt blivit berikad och vuxit.

Så här i efterhand vet jag inte hur jag orkat med. Det har varit något konstant i fyra års tid. Jag antar att man bara tar sig framåt när man inte ges något annat val. För att ge upp var aldrig något alternativ. Idag väntar jag på bebis, tittar på bostadsrätter och planerar för bröllop. Det är konstigt vilka vändningar livet kan ta. Men en sak är säker jag skulle aldrig klarat av de här sista åren utan mina vänner och min familj. Inget ont som inte för något gott med sig. För riktigt bra vänner har jag gott om. Tack alla.

Nu ska jag arbeta mig genom återstoden av dagen innan det blir ett välbehövligt besök hos frisören. Förhoppningsvis hinner jag med en kvällspromenad upp till ängeln innan tröttheten slår till. Vi hörs. P&K