Det här skrev jag den 15 juni (två dagar efter Theos begravning)
Kom precis hem från graven. Har hälsat på Theo. Det känns så konstigt. Både fint, lugnt och så otroligt jobbigt på samma gång. Jag sitter här och minns hans begravning.
Vi gjorde i ordning inne i kapellet. Runt hans fina, lilla vita kista. Blomsterdekorationen i grönt och vitt, vita rosor och gröna hjärtan på tråd. Ljusen runt kistan, kortet på en livsglad Theo, så som vi vill minnas honom. Martin tittade på honom en sista gång, som för att vara säker på att det verkligen var honom vi begravde. Begravningsrepresentanten skruvade sedan igen kistan med en skruv vid huvud och fotändan. Det var riktigt jobbigt.
Vi gick ner från kapellet för att möta upp de andra. Vädret var mulet. Tillsammans gick vi tillbaka under tystnad. Tunga steg. Mot den vita kistan som lystes upp av de levande ljusen. Ulf Lundells låt och Theos favorit "Hon gör mig galen" ljöd ur högtalarna och vi gick fram till kistan en och en för att tända ett varsitt ljus som vi placerade runt Theo. Han log nog just då.
Prästen talade om frihet. Om Uffes låt som vi enligt tradition sjöng till när vi åkte hem från sjukhuset som för att fira vår frihet, även om det bara varade i några dagar varje gång. Hon talade om att Theo älskade att cykla, en annan sorts frihet. Om Hammarby och hans älskade knasbollar. Vi avslutade ceremonin i kapellet med Bo Kaspers låt "Vi bygger en ny skön värld" En glad sång som förmedlar hopp och framtid. Den var för oss alla som blev kvar när Theo gick vidare.
Vi bar ut kistan till den låten. Väl vid graven när morfar, farfar, Jesper och Martin firat ner Theo för sin sista vila, försvann de mörka molnen. Precis över oss blev himlen blå och solen tittade fram. Jag är övertygad om att Theo lös på oss. Theo kom hem, log och cyklade vidare.
Så fint...du beskriver så nära mina egna upplevelser...som när solen letade sig fram mot alla odds, skimrande strålar skiner rakt mot den vita kistan. Men mitt i all bedrövelse kände jag plötsligt närvaron av något mer, antar att det var en stark andlig upplevelse, känslan av total frihet...Himlen är oskyldigt blå...tack för att du delar med dig!!!
SvaraRaderaJag läser din blogg varje dag och tänker alltid att jag ska skriva något men jag hittar inte orden. Du berör. Fortsätt skriv, du är bra på det!
SvaraRaderaTrots att jag står nära mina känslor (det vet du...) så håller jag med Frida. Jag hittar inte orden. Inte idag.
SvaraRaderajag läser din blogg varje dag, vännen och har hittills klarat mig från att gråta. Men idag var det kört. Tårarna kommer och jag börjar alltid skaka lite grann... Det var en så otroligt vacker begravning för honom. Så tacksam att jag fick vara där.
SvaraRaderaNär du skriver såhär känslosamt berör du mig på ett sätt jag sällan upplever genom det skrivna ordet. Fortsätt skriv kakan, tror att det kommer föra mycket positivt med sig för dig och för alla andra.
Tänker på Theo någon gång varje dag och tror han sitter på sin cykel där uppe för det mesta. Kanske stannar till någon gång ibland och tar en knasboll ur sin eviga förråd. Tittar ner på dig och Martin och kramar er när ni sover..
kramar
Tack snälla för era kommentarer. Brkar inte vara så jobbigt at skriva men just det här tog på krafterna. Skönt att höra tt det var värt det. Kram
SvaraRaderaJag blir helt stum av sorg när jag läser dina vackra inlägg om Theo, men samtidigt blir jag stärkt och beundrar ditt mod och din styrka. Att skriva om era upplevelser kan inte vara lätt - men det hjälper nog till att bearbeta det som hänt.
SvaraRaderaStora,stora kramar till dig från mig.
/Emma-Karin