Att gå vilse behöver inte betyda att vi kommit bort.

Vi kommer alla bort ibland. Rent fysiskt är det lätt att förlora sig själv längs med livets alla vägval och kurvor men härifrån är det relativt enkelt att fråga om rätt väg hem. Tappar man bort sig på ett mer själsligt plan, med minst lika många svängar och valmöjligheter kan det vara svårare att hitta tillbaka igen.

Vi kan nog vara vilsna även om vi tror oss ha fullständig kontroll. Det är inte svårt att ljuga för sig själv om man är rädd för sanningen. Att komma bort är ingen bedrift, att hitta hem är desto svårare. Jag pratar inte så mycket om någon fysisk resa utan om den inre vandring de flesta gör, en resa utan tydligt slut. Ibland kan det nog till och med vara bra att tappa bort sig själv. Då tvingas man leta och se sin person utifrån ett nytt perspektiv. Kanske tvingas man till och med till att rannsaka och reflektera över saker man inte sett, trott eller anat om sig själv förrän just där och då.

Oavsett väg och val så förändras man och påverkas av den rutt man valt. Hittar man tillbaka till utgångspunkten man en gång startade sin bana från, kan den te sig annorlunda eftersom man ser på den utifrån helt eller delvis nya ögon. Detta är också en erfarenhet. Kanske blir en vardaglig och grå plats till ett nytt och vackert läge. Kanske blir det viktiga inte lika betydelsefullt längre. Kanske omvärderas hela din varelse utifrån en större mening och innebörd.

Jag tror det är viktigt att tvinga sig till att våga lämna sin trygghet, att våga ge sig ut på outforskade vägar, stigar, farleder, små som stora, med målet att hitta sig själv. Inget utvecklar som resor. Vi gör dagligen resor, vilka formar våra jag som vatten slipar ner berg. Sakta men säkert, smekande rörelser mot fasta vassa kanter. Inga val vi gör, hur ogenomtänkta de än må verka, är tagna ur luften. Alla våra val beror på erfarenheter, händelser eller känslor vi känner utifrån händelser vi varit med om eller karaktärer vi sprungit på. Även om vi kan stå frågande till våra egna beslut så finns det alltid en anledning bakom.

Det svåra i detta fall är att låta bli att döma andras val utifrån våra egna vägar. Ingen väg är den andra lik och alla går vi åt olika håll, i olika tempo och med olika resultat. Vissa vägar är smala, andra breda. Vissa är rakare och några slingrar sig fram. De flesta vägar har gupp, uppförsbackar, fallna träd som blockerar vår framfart. Men alla vägar går framåt, tar oss dit vi vill och är på väg.

Vad jag vill ha sagt är att alla har vi anledningar till det vi säger, känner och gör. Men få tar sig verkligen tid till att förstå orsaken bakom. Vi tar oss inte ens tid till att förstå våra egna bakomliggande orsaker så hur ska vi kunna få tid till att förstå oss på andras? Hade vi haft tiden eller snarare prioriterat de bakomliggande orsakerna till våra val hade vi haft större förståelse för både oss själva och våra medmänniskor. Större förståelse till varandra och förhoppningsvis större medlidande i ett själviskt samhälle.