Jag är ett kaos av känslor. Tydliga och starka känslor som kastar omkring hela mitt väsen. Tar mig uppför berg för att sedan slänga mig över kanten och låter mig handlöst falla och slå i marken nedanför. Det är känslor så påtagliga att de gör fysiskt ont. Känslor jag behöver få ordning på för att kunna gå vidare, leva, andas. Det är känslor utan motsvarande ord att beskriva dem med.
Det är en hopplöshetens känsla som arresterar och håller hela mitt väsen fånge när jag febrilt letar efter rätt ord att ta till för att beskriva det jag känner. Jag har talets gåva. Jag arbetar med ord men ändå faller det utanför min förmåga att förklara en känsla så stark att den går att ta på. En påtaglig och klar känsla som avspeglas i hela min person men som inte går att greppa när den ska förklaras och begripliggöras.
Jag gör inte det här för någon annans skull. Jag kämpar för att klara av att andas dagen ut och undvika att drunkna i det orkanbeklädda hav av känslor som jag utvecklats till att bli. Det är bråkigt vatten jag rör mig genom. Meterhöga vågor som slår mig sönder och samman och jag simmar oavbrutet för att inte att sjukna och sköljas bort. Jag måste få fatt i känslorna i detta hav och sätta ord på det jag känner för att kunna lägga känslorna i någon sorts ordning och gå vidare.
Alldagliga känslor har beskrivits förr. Det är enkelt. Men för mig nya känslor, känslor som aldrig har känts tidigare, svåra och inkonsekventa känslor med dubbla budskap som man inte vet hur man ska tolka, tyda eller hantera kan bara liknas vid att greppa en blöt tvål i badkaret. Hur ska jag kunna göra mig förstådd, förklara för andra, svara på den mest triviala frågan; hur mår du, när jag inte ens i mitt eget huvud kan begripliggöra det jag känner.
Hur ska jag komma ifrån den ensamhet jag känner när jag inte kan göra mig förstådd? Jag har känt panik både en och flera gånger när jag känner så starkt men upptäckt att orden saknas. Jag undviker frågor, men tar de sig trots allt genom mitt skyddsnät, skrattar jag bort svaren och gömmer mig bakom de känslor alla känner till och klarar av. Ett leende kan vilseleda de flesta. Det är det perfekta vapnet när man inte har orden att ta till. Jag har blivit så bra på att gömma mig nu, det skrämmer mig. Men tills jag kommit på hur jag ska begripliggöra mina känslor från en svår tid och upplevelse full av sorg, smärta och sorg vet jag inget annat sätt.
Jag läser, skriver och ler. Det gör mig till den jag är. En dag i taget tacklar jag mitt förflutna för att återigen se fram emot den framtid man har förklarat för mig väntar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar