Det är inte lika ödsligt och kallt som jag från början trodde. Snarare förmedlar det värme och samhörighet. Det förvånar mig.
Gruset krasar för varje steg jag tar. Jag går ganska sakta. Gräset bredvid är täckt av små glittrande regndroppar och ett och annat gulnande löv som blåst ner från de ståtliga träden runtomkring. Det blåser lite och fåglarna som flyger över mitt huvud lämnar nog Sverige för den här gången. Förutom trafiken som hörs på håll är det alldeles tyst och lugnt. Det vilar en speciell stämning här. Jag blir lugn av att komma hit och vill helst vara ensam när jag är här för att helt kunna släppa civilisationen bortom de vilandes gravar.
Stenen är kall under mina fingrar som följer inskriptionens konturer. Det är min sons namn som står där. Det är svårt att ta in även om jag upprepar hans namn högt. Kyrkogården har fått en ny innebörd för mig. Den förmedlar värme och trygghet även i ogenomträngligt mörker och bitande kyla. Det känns som om solen alltid skiner här. Som för att hjälpa torka de tårar som rinner längs frusna kinder. Som för att trösta och dämpa den hopplöshet som evigheten frambringar. Det är en plats för vila. Här kommer jag också att slutligen få lugn. Det är en rofylld vetskap. Ljusen slocknar aldrig här. Inte så länge vi minns.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar