För mig är sorg mörk, hård, oberäknelig, orättvis och evig. Sorgens betydelse och uttryck ändras dock från dag till dag. Precis som förmågan att hantera den. Det svåra är, av egen erfarenhet, att låta sorgen ta plats. Att inte vara rädd för att känna sorg, för hur man än vänder och vrider på sorgen så finns den där på ett eller annat sätt. Sorgen känns levande. Låter man den inte ta sig uttryck så slår det tillbaka vid ett senare tillfälle, och då dubbelt upp. Sorgen finns där och är ofta tårlös. Den sorg som kommer med tårar går över fortare och lämnar ett lättat avtryck. Utan tårar finns bara smärta. En ekande tomhet, som en fallande sten ner i en djup brunn utan slut….
Min sorg är som ett amputerat ben. I början är förändringen och framförallt saknaden av en del av mig för stor att hantera. Men allteftersom tiden går kommer jag snart att kunna halta mig framåt igen. Det kommer alltid att synas att jag saknar något och det kommer alltid att göra ont i den del av mig som inte längre finns. Men smärtan kommer att förändras. Tomheten kommer dock alltid att finnas liksom vetskapen om att jag aldrig kommer att bli hel igen. Men jag kommer att lära mig att fungera utifrån nya förutsättningar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar