Sista andetaget

Det var en tidig onsdags morgon i maj. Klockan var strax efter fyra men det var redan ljust ute. Vi vaknade av att han försökte få luft. Ett otäckt ljud som inte vill försvinna ur minnet. Senare har vi fått förklarat för oss att det var hans kropp som inte orkade mer och att detta ljud var resultatet av att kroppen slutade fungera. Vi han upp och satt vid hans sida när allting blev otäckt tyst.

Med ena handen på hans rygg förstod jag att allting var över. Han kämpade inte längre för att få in luft i lungorna och hans lilla hjärta fick äntligen vila. Det som kämpat så hårt och så länge. Tysta tårar rullade nedför mina kinder. Tårar av både extrem smärta och lättnad. Ett års oro och rädsla tog i samma stund slut samtidigt som jag för alltid förlorade den bästa delen av mig själv.

Jag kurade ihop mig bakom honom och lade mig precis så som vi legat så många gånger för att sova. Men den här gången var allt annorlunda. Han lilla huvud vilade på ”Gos”. Den blå kudden med vita fjärilar som fick följa med överallt. Han hade börjat få tillbaka sitt hår, fina ljusa, små busiga hårstrån.

Vi låg så där ett tag och hade honom hos oss en lång stund innan han blev hämtad för att för alltid, rent fysiskt, lämna oss. Jag stod i fönstret på andra våningen och tittade på när han åkte iväg. Det sista jag såg var min pojkes ljusa lilla huvud som lystes upp av solen. Han såg så fridfull och lugn ut där han låg insvept i sin filt och med huvudet fortfarande på Gos. Det är nu nio månader sedan han påbörjade sin sista resa. Även Gos fick följa med, men inte jag.