Hittade en text jag skrev tidigt i höstas...texten jag skrev då beskriver den vardag jag hade. När jag läser den idag känner jag att den till viss del stämmer in fortfarande, men bara på mina "sämre" dagar. Skönt att faktiskt, svart på vitt, se att jag tar mig framåt...
Insidan är ett tomt skal. Som en lång, mörk och bottenlös brunn med en kall och ojämn yta som river mot len hud och lämnar brännande skrubbsår. Det är allt som finns kvar. Inte ens skuggor överlever det mörker som finns här.
Mitt i detta ljudlösa och ogenomträngliga mörker av tomhet lever dock gränslösa och obundna mängder känslor. Nya känslor jag varken känner igen eller vet hur jag ska hantera. Det är känslor som vissa dagar kan ta över livet. Som sakta gör sig påminda genom att gnaga på konturerna av den människa jag är. Eller som helt plötsligt sveper över mig likt en meterhög vägg av oberäkneligt vatten.
Många känslor skrämmer mig. De följs av tankar och minnen. Ord som ”Tänk om” och ”varför” repriseras i huvudet som ett hammarslagsbedövande eko. Människan är logisk och försöker skapa ordning och förståelse i alla situationer för att göra dem greppbara. Men den här situationen saknar helt logik. Jag hittar inga svar och måste på något sätt acceptera att frågan för alltid kommer att förbli obesvarad.
Så det som blev kvar i det någotsånär tomma skalet är ett hav av oigenkännliga, svårtolkade och vilsna känslor som inte finner sig till rätta någonstans. Detta gör mig till en halv människa med en stark saknad efter den halva som inte längre finns. Jag påminns om att förlusten är evig, till skillnad från mig själv.
Att försöka börja om och bygga upp det ”jag”, jag en gång var skulle innebära enormt mycket jobb för ett halvdant resultat i form av en grå och otydlig skugga. En billig kopia som snubblar på mållinjen. Jag får istället minnas mig som något som var och bygga upp ett nytt jag efter de nya förutsättningar som är. Det blir aldrig som förut igen. Att eftersträva historia skulle vara att lägga energi på fel ställe, som att använda ett nästintill tomt energiförråd till sista droppe utan någon reservplan.
Så utan logik, kraft och med rädsla för det som finns kvar av mig själv och det som finns inuti mig haltar jag trevande fram och tar en dag i taget. Jag gör inga stora framsteg men står upprätt. Jag blir ofta trött men försöker hänga med. Jag skrattar kanske inte men ler. De som inte tycker att det räcker, har aldrig förlorat någon nära.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar