Fem ljus på graven...

Att förlora någon man älskar och stått väldigt nära är nog det jobbigaste man kan vara med om. Jag har fått berättat för mig att året som följer är ett år av bearbetning, ett sorgeår och att alla årsdagar, om det så gäller första julafton utan den här personen, första namnsdagen, årsdagen personen gick bort på eller dagen då den här personen skulle ha fyllt år, är en ordentlig prövning.

Den största prövningen har hittills varit julafton. Nu står nästa stora test för dörren, min lilla ängels födelsedag.

För 5 år sedan på lördag fick jag för första gången hålla honom i mina armar. För 5 år sedan blev jag mamma för första gången. För 5 år sedan fick jag för första gången veta vad det innebär att verkligen älska kravlöst, gränslöst, sanslöst. Lycka!

Jag vill fira den här dagen men hur gör man det utan att helt framstå som man tappat förståndet. Genom att minnas glada minnen, prata om honom, med honom och sätta fem ljus på graven...vad mer kan jag göra. Känns så otroligt futtigt. Och fan så tungt!

Om han funnits i livet skulle jag handlat alldeles för många presenter, antagligen en massa spidermanprylar, låtit mormor baka den där tågtårtan lastat med godis och vindruvor. Dansat och sjungit till Mora Träsk. Inget är sig likt. Blir det aldrig mer igen, men jag vägrar vara ledsen på hans stora dag. Min stora kille blir 5 år och det ska jag fira.

(Bilden på Theo är från hans 4-årsdag)