onsdag, februari 04, 2009

...en tanke

Vetskapen, och känslan som vetskapen medför, om något man vet man aldrig kan få är påtagligt kraftfull.

Det är insikten och påminnelsen om att ”aldrig” är så definitiv som gör det jobbigt att hantera vetskapen, oavsett om det gäller ett betydelsefullt ögonblick, en speciell person, minnen eller den bild man skapat sig kring något man gärna vill uppleva.

Vi har alla något som aldrig kommer igen, som vi saknar, åtrår och vill ha. Olika starkt, olika mycket men ändå rör det sig om samma känsla av förlust. Förlust av något som varit, funnits eller som aldrig fanns. Min förlust är ett barn, någon annans förlust är en kärlek, en tredjes förlust är sig själv.

Hur jobbiga förluster än kan vara är de utvecklande. Utan att ha förlorat har jag svårt att tro att man kan uppskatta det man redan har. Saknar man insikt om betydelsen kring det man har, saknar man också vetskap om hur lyckligt lottad man är, och utan den vetskapen lever man ett liv utan att leva. Hur ska man kunna veta att man är glad om man aldrig varit ledsen. Hur ska man veta att man älskar om man aldrig känt förakt? Hur ska man kunna känna glädjen i att vinna om man aldrig förlorat?

Inget är lätt utan att först ha varit svårt. Även det jobbiga kan bli enklare.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar