Efter ett långt och givande samtal över ett glas Pago apelsin med min vän Colin, 1 år, om hurvida jag skulle gå till gymmet efter vår fika och tillbringa en timme på spinningcykeln eller inte, styrde jag mina klackbeklädda fötter hemåt. Tänkte att det var länge sen jag bara gick hem och inte gjorde någonting. Väl hemma kom jag på att det här med att inte göra någonting inte alls är min grej. Det hela slutade med att jag städade lägenheten. Så grundligt att jag till och med provade "det gamla välbeprövade knepet" vinäger och bakpulver på spisen (tack rent hus-tanterna) för att få bort det där bruna och fastsatta runt spisplattorna. Gnodde som en galen och skaffade samtidigt pluspoäng hos min sambo som verkade imponerad eller road (kunde inte riktigt avgöra vilket). Det hela finns hursomhelst förevigat i digitalkameran.
Har börjat fundera lite på det här med att jag har svårt att inte göra någonting, är det en flykt från att tvingas ta tag i det jobbiga, tänka svåra tankar och känna känslor som gör ont. Jag tänker ju, dock under kontrollerande former, känner dock på mina premisser och jobbar, så som jag upplever det, ständigt med mig själv och det jag gått igenom. Men räcker det?
Förra veckan när jag satt hemma i soffan och bläddrade genom expressen och slog upp en helsidesannons med Robin Hood (Theos favorit) blev det för mycket. Kunde inte kontrollera känslorna och tårarna ville inte sluta rinna. Likaså i måndags på löparbandet på gymmet. Efter åtta kilometers tankeverksamhet kom tårarna. Jag blir lika förvånad varje gång och vet inte hur jag ska hantera det. Inte för egen del utan mest av hänsyn till andra. Det är en sak att gråta hemma i soffan, men offentligt. Visst de flesta vet storyn men de flesta flyr sorg. Det är konstigt att så många är rädda för tårar, gäller det bara andras eller också ens egna? Mest konstigt är nog ändå att lika många verkar ha svårt för ett leende från den de vet har gått igenom en svår förlust. Det bli tydligen någon sorts kollision mellan vision och verklighet. Där mitt leende skapar oreda i andra människors påhittade bild av hur jag mår, är och känner efter det som hänt. Inte lätt att veta vilket ben man ska stå på.
Jag har till och med stött på avundsjuka mitt uppe i mitt sorgearbete. Är folk verkligen i så stort bekräftelsebehov att de till och med blir avundsjuka på en person som mist sitt barn och som på grund av detta blivit "talk of the town" för ett tag? jag förstår inte. Någon säger helt plötsligt "Mitt barn är faktiskt också döende..." vad svarar man på det?
Läste mitt horoskop för i morgon. Det säger att jag har haft tur en längre tid (say what!) och att det nu kan komma en lite sämre period. (woho) Dessutom bjuder vardagslivet inte på mycket romantik för tillfället. Vilket också är anledningen till att jag och min partner behöver komma iväg någonstans och hitta varandra igen. (Martin, läser du det här?) Och som om detta inte vore nog så ska det tydligen kärva till sig med någon, om något jag trodde var avklarat. (undrar vad det kan vara...) Men hur mycket ser inte jag fram emot imorgon helt plötsligt...*men det tar vi imorgon*
PS. Grattis till Marcus och Jonna som i morse fick en son.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar