Jag minns den så väl, bättre än någonting annat egentligen. Det är en lätt doft. En lekfull och färgglad doft, av glädje och skratt. En doft av ett bekymmerslöst liv. Av välmående och ungdom. Jag ser honom leende framför mig när jag tänker på hans lukt. Hör hans skratt som så lätt smittar av sig och får mig att, trots tårfyllda ögon, le och minnas hans små försök till ironiska anfall. Jag ser de ljusa hårstråna på huvudet, hans charmiga och rundade kinder, de vackra blå ögonen med svarta konturer och ögonfransar som ramar in och ger ögat dess lekfullhet. Hans läppar så breda och plutiga att man inte kunde låta bli att pussa på dem. Mulliga händer och armar som greppar och undersöker allt i dess väg.Doften ändrade sig. Eller snarare täcktes över av sjukhusluktens styrka och opersonlighet av alkohol och sterilitet. Doften av medicin och gift trängde ut genom hans porer. Trots detta levde hans doft kvar och lyckades emellanåt tränga undan sjukdomens och förintelsens lukt. Hans lukt vann stundtals och det fick mina tårar att rinna av lycka. Jag tror han visste det. Jag tror han visste att han fick mig att bli lycklig under alla omständigheter. Han var den ljuspunkt som fick mig att släppa livets prövningar i alla möjliga och omöjliga situationer.
Han fick mig att le under tiden giftet rann genom hans kropp. Jag log när vi tillsammans väntade på alla provsvar, till och med när vi väntade och visste att svaret för alltid kunde förändra våra liv. Han fick mig att le alla de morgnar jag sakta smög mig fram till hans säng för att se om han fortfarande fanns kvar hos oss. Han fick mig att le med hela kroppen. Han fick mig att leva dag för dag. Han lärde mig så mycket och har så stort ansvar till att jag blivit den jag är idag Utan honom hade jag varit någon helt annan. Någon jag är tveksam till att jag hade tyckt om.
Jag tror han vet. Jag tror han vet att jag minns hans lukt, att han fortfarande trots att vi inte lever i samma värld längre, trots att vi inte kan ses eller röra vid varandra så vet han att han gör mig glad. Gör mig till den jag är. En leende människa, en stark person – trots allt.
Du är grymt duktig på att skriva så att det berör! Trots att jag knappt fick träffa Theo, så sitter jag här med tårar på kinderna. Jag tycker att det är grymt modigt att skriva så här. Hur mycket man än försöker förstå kan man ju aldrig veta hur ni känner, men detta är ju ett sätt att se iaf en liten större del av Becka än den "flummiga" Becka jag känner annars :)
SvaraRaderaMassa kramar
Hej Rebecca
SvaraRaderaSå fint du skriver man blir alldeles tårögd hoppas du och Martin har det bra
Kramar från oss alla i Löddeköpinge
Leif Lisa Markus och Emma
Så oerhört vackert du skriver. Tack för att du delar med dig, tack. Varm kram.
SvaraRaderaHej Rebecka! Har tidigare sagt att du verkligen kan formulera dig i skrift, fantastiskt att läsa. Om än fruktansvärt sorgligt. Lärorikt för mig att få höra hur du upplevde sjukvården, finns hur mkt som helst att jobba med.. men jag blir så oerhört besviken och ledsen på att vi inte kan vara bättre på många egentligen basal och självklara saker.. Jag tänker på dig å martin och är glad för att ni hittat varandra igen! Å theo tänker jag på titt som tätt, han satte sina spår, härlig prick! Varmast kramar till dig / Anneli
SvaraRadera