Saknad

Saknad kan ta sig olika uttryck. Saknaden kan kännas stark ena stunden för att i nästa uppfattas som lättare. Saknad kan till och med finnas där utan att ens kännas.

Saknad förknippas med minnen, ju starkare minne, desto kraftfullare saknad. Saknad är en känsla som kan vara svår att hantera men saknad kan också vara en underbar känsla. En känsla som får oss att tänka efter på vad som är viktigt och meningsfullt och hur vi bör prioritera. Saknad i lagom dos är därför något jag tror gör oss till bättre personer.

Till saknad efter någonting förlorat som aldrig kommer igen följer en känsla som är svårhanterlig. En känsla som man måste acceptera och lära sig att leva med, utan genvägar eller facit till hur detta på bästa sätt ska kunna gå till. Det är ett arbete som kräver stor energi och mycket kraft. Men med rätt tankemönster kan även denna form av saknad, de allra flesta gånger, vändas till någonting upplyftande. Till minnen och känslor som får oss att sakna och le.

Jag tror att saknad är en känsla som kan förvirra och förvränga. Det är en känsla som kan ta sig många och motstridande uttryck. En känsla som kan kännas som både kärlek och hat, som kan komma med både leenden och tårar.

Saknaden försvinner aldrig. Den finns där även om den kanske inte alltid gör sig påmind. Den kan ligga gömd under en tid för att efter ett tag, utan förvarning och ofta med enorm kraft, visa sig under omständigheter som inte är helt förväntade.

Hur vi än hanterar det vi saknar så formar det våra jag. Det gör oss till dig och mig. Saknaden till våra minnen kan aldrig tas ifrån oss. Det binder oss samman och gör oss till ett. Ömsesidig saknad gör oss starkare. Saknaden känns då mer betydelsefull och värdefull än när man saknar ensam.

Saknad kan också förstärka ensamheten. Men hur ensam man än känner sig är det viktigt att komma ihåg att alla saknar vi någonting.