… bara blev fel. Redan på morgonen innan jag slagit upp ögonen var känslan av total motgång där. Valet var att dra täcket upp till näsan och stanna kvar i sängen alternativt att trotsa känslan och försöka vända motgång till framgång. Jag valde det senare.
Jag drog bort gardinerna för fönstret och insåg mitt misstag halvvägs genom rörelsen, ångrade mig och lät dem hänga halvt för våg. Ute var det grått och blött. Man kunde nästan se kylan blandas med tät och tjock dimma längs de än så länge ödsliga gatorna. Bara en tapper hundägare med halsduken hårt knuten halvsprang bakom sin ivriga hund längs med den upplysta gatukanten.
Jag huttrade till och drog åt morgonrocken lite hårdare på väg ut i köket. Morgonrutinen till vana satte jag på kaffet innan jag gick ut i badrummet för att göra mig i ordning. Från trapphuset hörde jag barnskrik. Tyckte synd om barnet för att det var uppe så tidigt, tyckte synd om mig själv för att jag inte längre hade något barn att väcka tidigt och få i ordning i tid till dagis.
Klar i badrummet, gick jag för att hämta min kopp kaffe. Bredde en smörgås och tog med den till tv:n för att titta på morgonnyheterna. Världsekonomin kraschar, en mur i Indien har rasat och krossat människor under sig och vädret fortsätter enligt höstmanéer. Känslan av motgång förstärks. Jag tar med mitt kaffe till sovrummet. Kryper ner och bestämmer mig för att framgången får vänta till i morgon. Idag ska jag njuta av min motgång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar