Det är en komplicerad och mörk känsla. Jag tror de flesta i mer eller mindre omfattning, förhoppningsvis det senare, känt av den någon gång. Den är mörk och märkbar och tar hela min varelse under kontroll när den är som starkast. Även den största känner sig obetydlig under dess makt och det finns egentligen ingenting att göra för att skydda sig mot dess existens.
Känslan är värre än den mest ofrivilliga ensamhet, värre än att oavsiktligt komma bort från det säkra och trygga man finner hos ett välbekant ansikte i ett hav av främmande människor. Föreställningen är motpolen till den känsla av säkerhet man finner i en känd famn som omsluter med värme och förtränger alla måsten och konflikter.
Att känna sig liten och obetydlig kan i slutänden göra oss stora och starka. I situationer där vi måste kämpa klarar vi ofta mer än vi tror, just därför att vi inte ges något annat val. Så även den här känslan går att, om inte övervinna så kanske ändå hantera. I min värld är känslan av övergivenhet bara tillfällig, i andras värld tyvärr mer konstant.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar