Det är svårt att greppa vissa tankar. De finns i huvudet som vilsna skuggor av något obestämbart, och så länge de förblir outtalade är de rotlösa silhuetter från ingenstans, på väg någonstans. Outtalade tankar som egentligen inte existerar mer än som ett tillfälligt eko innanför pannan. Tillfälligheter som fötts på grund av slumpmässiga omständigheter av verkliga händelser.
Det är först när man ger ord åt tankarna som de blir verkliga. När vi formar tanken och kategoriserar in den i ett begripligt fack för allt existerande går den att ta på, greppa och hantera. Ur skuggan träder bilder och känslor vi känner igen. Skuggan blir skarp i konturerna och vi får ett sammanhang. Det sammanhang som människan hela tiden söker och kräver för att undvika kaos.
Att inte säga det som tänks kan vara ett sätt att tillfälligt slippa hantera det jobbiga. Att säga någonting högt förverkligar det svåra vilket skrämmer oss ohämmat. Men att inte säga det som tänks och tro att man kommer undan är som att leka kurragömma med sig själv. Någon gång kommer man ifatt och ohanterade tankar dras till ytan och slår oss till marken av både styrka och överraskning. Då har man inte längre något val utan måste ta tag i det förflutna, säga orden och låta dem ta sin plats i sammanhanget, det stora hela. Det tjänar ingenting till att gömma sig för verkligheten.
Rätt, ta tjuren vid hornen och se till att möta upp demonerna på hemmaplan...tiden läker inga sår...under tiden kan man kanske lära sig att leva med dem. Jag håller på dig.
SvaraRadera//Munkenvän