Jag erkänner, jag blev jätte förvånad över hur mycket den här bloggen hjälper mig. Jag har alltid skrivit, även innan vår "förlust", men då bara på papper, idag noggrant undangömda i någon byrålåda någonstans. Att skriva så här offentligt är alltid en risk. Speciellt eftersom det jag skriver om ofta är känsligt, väldigt personligt och ett ämne man, så som jag uppfattat det, gärna blundar för eftersom det är för svårt. Jag avundas er som kan blunda. Jag har inte det valet. Jag lever med det svåra, det här är mitt sätt att göra det så lätt som möjligt.
Det jag blev mest förvånad över var all positiv respons. Från både väntade och oväntade håll. Och det gör mig så glad. Vad jag vill ha sagt är Tack! Tack alla för stöd, vänliga ord och kommentarer och för att ni visar att ni finns där. Det gör mig ännu starkare.
Bifogar en liten dikt jag precis fick av en person som betyder mycket för mig. En oväntad vänskap som vuxit till sig genom svåra tider. Men vi står fortfarande sida vid sida och vet att vi alltid kommer göra det.
"Jag klamrade mig fast vid hans lilla hand.
Var rädd att han skulle gå
och jag bli ensam kvar
vilsen i världsalltet"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar