Livets vändningar

Jag vet inte om det är någon sorts ålderskris nu när jag närmar mig de trettio men på något sätt har mina första trettio år passerar revy på sistone. Jag har varit med om den del. Saker som format mig till den jag är idag. Saker som jag lika gärna kunde gått under av men som jag faktiskt tagit mig igenom och kommit ut lite starkare, lite förståndigare och väldigt mycket stadigare ur på andra sidan.

Den tunga perioden började egentligen för lite mer än fyra år sedan då jag gick igenom en jobbig separation från Martin. Efter det levde jag som ensam och arbetande mamma i två år samtidigt som jag gick igenom ett förhållande som bara kan liknas vid helvetet själv. Det hela slutade med att jag eftersom jag aldrig riktigt räckte till blev utmattningsdeprimerad och blåslagen. Jag tog mig ur både utbrändhet och förhållande precis lagom som Theo blev cancersjuk. Sen följde ett nytt helvete innan allt bara blev svart, tyst och ensamt. Och nu har det snart gått ett år utan älsklingen. Jag har tagit mig genom både mörker, tystnad och ensamhet och känner, trots att Theo för alltid kommer att fattas mig, som om jag genom allt blivit berikad och vuxit.

Så här i efterhand vet jag inte hur jag orkat med. Det har varit något konstant i fyra års tid. Jag antar att man bara tar sig framåt när man inte ges något annat val. För att ge upp var aldrig något alternativ. Idag väntar jag på bebis, tittar på bostadsrätter och planerar för bröllop. Det är konstigt vilka vändningar livet kan ta. Men en sak är säker jag skulle aldrig klarat av de här sista åren utan mina vänner och min familj. Inget ont som inte för något gott med sig. För riktigt bra vänner har jag gott om. Tack alla.

Nu ska jag arbeta mig genom återstoden av dagen innan det blir ett välbehövligt besök hos frisören. Förhoppningsvis hinner jag med en kvällspromenad upp till ängeln innan tröttheten slår till. Vi hörs. P&K

Det här med sorg...

Det här med sorg och människor som flyr sorgen genom att ignorera den har varit en återkommande tanke den senaste veckan. Jag både förstår och ställer mig helt frågande till hur man kan reagera på en sörjande människa på det sättet. Jag förstår att det är den egna rädslan som sätter gränser för hur nära man vill komma en person i sorg. Jag förstår också att det, i många fall däribland mitt, också är närheten och tankarna på sin egen död som skrämmer. Det jag inte förstår är varför man då skyller på allt annat för att slippa ha med sorgen att göra. Det jag inte förstår är oförståelsen för den empatiska aspekten. Är man inte rädd för att hamna i samma situation. Att själv drabbas av sorg och bli ensam kvar för att man helt plötsligt blivit skrämmande för omvärlden. Sorg drabbar alla, obarmhärtigt och orättvist nog.

Det är svårt att förklara sorg. Att sätta ord på hur sorgen känns. Marcus Birro beskriver sorgen så här: Jag lever som i ett angränsande rum. Sorgen fungerar så. Man står i ett tomt rum med örat tryckt mot väggen och hör människor röra sig i husen, slamra, tala, skratta och leva. Man har lindat in alla knivar i varma handdukar för att vara, som det heter, på den säkra sidan. Mitt i sorgen lever man förvisso men man är också död. Man är fri men inlåst. Det går inte att byta rum. Fönstren är övertäckta. Fast november är bara ett enda grått långfinger ändå. Man bankar på väggarna men ingen hör. Folk har fullt upp med sina egna liv. Kärnan är alltid förvirring, alltings uppkomst stavas alltid kaos. Men det går att bringa kärleksfull ordning i detta kaos. Det går att överleva mitt i döden.

En talande text där jag känner igen mycket. Den första tidens ”instängdhet”. Som om man levde i en bubbla där allt utanför verkade gå i ultrarapid. Mumlandet när folk pratade, leenden som värmde att se men som på något sätt studsade mot bubblans yta, som inte riktigt nådde in till mig där jag satt i kyla och ensamhet. Jag vet inte när bubblan försvann men nu är den borta. Jag är återigen en del av världen. Det är både skönt och skrämmande. Men betyder inte på något sätt att jag glömt och gått vidare. Jag har bara anpassat mig efter tillståndet som råder. Tiden läker inga sår. Tiden bidrar dock till att det svårhanterliga blir vardag. Alla jobbiga tankar och känslor har redan tänkts. Jag känner igen dom nu och de skrämmer inte längre eftersom jag ofta vet hur de ska tas. Jag har lärt mig leva med dem. Därför är jag inte heller lika skrämmande för min omgivning.

Det har gått ett år om exakt en månad. Ett år av extrem sorg och smärta. Ett år av saknad efter allt jag hade, efter en stor del av mig själv. Efter min älskling, mitt allt, mitt leende och skratt. Jag fick lära om. Jag lär fortfarande, haltar fram men tar mig åtminstone framåt, i min egen takt. Som en halv människa men ändå så mycket starkare än de flesta hela.

"Bli polare med allt det svarta"

Måndag igen. I mina ögon är ju måndagar som ni kanske redan förstått ett nödvändigt ont, en dag man bara vill ta sig igenom och förbi för att komma åt resten av veckan. Dock fick jag tankeställare när jag läste Marcus Birros ”Svarta Vykort”. Han skriver så här:

Det är måndag igen. Det är alltid måndag. Man hinner liksom bara lägga sig till rätta, borra in huvudet i kudden, så ringer klockan och det är måndag igen. Men man ska inte stöta bort den där vännen bara för att han luktar lite illa. Livet består av tusentals måndagar och väljer man att skjuta hål i alla dem är det massor av väsentlig tid som bara går förlorad, som bara faller död ner.

Det går inte att fly. Man kan springa så hårt man kan, man kan välja de allra pissigaste barerna, de ensammaste kvinnorna, den billigaste ölen. Man kan till och med låta sitt skratt stiga som rökringar mot taket. Det blir måndag ändå. Det är det skrämmande i kråksången. Det går inte att fly från vardagen. Och varför skulle man....Måndagen har kommit vad jag än gjort. Det är lika bra att haja grejen. Det är lika bra att bli polare med allt det svarta som man bär på. Det går att sträcka ut en hand och röra vid allt det hemska.

Jag ska försöka bli vän med mina måndagar. Jag arbetar på att bli vän med allt det hemska och jobbiga. Trots att det är svårt, tar tid och gör ont. För i slutänden är det bara mig själv det drabbar när jag går omkring och funderar, grubblar och blir upprörd över det hemska. Det hemska försvinner inte. Man kan inte få det ogjort. Man kan bara göra sitt bästa för att hantera det på ett så bra sätt som möjligt. På ett sätt som gör att man under omständigheterna mår bra. Oavsett om det hemska är någons död, en ovän eller en måndag. Ta kontroll över det hemska i ditt eget huvud och bli vän med det. Det hemska kanske inte försvinner men jag törs nästan lova att det blir mindre hemskt.

Dags att fortsätta leva min måndag och arbeta på det hemska.

Bevingade lilla ängel

Just nu känns livet ganska enkelt. Vilken skillnad det blir när man får må bra. När man får umgås och spendera tid med riktigt goda vänner, när värmen är här och när solen skiner.

Igår blev det promenader, glass, spontanfika, Theo besök (såklart) och på det trerätters middag och musikal med tjejerna innan vi slöt upp med grabbsen på Trägår´n och gick vidare för dans på Bomull. Den enda ånger jag har från igår är mitt skoval som fortfarande gör sig påmint på mina fötter. Men det är vår och vår kräver högklackat.

Dags att ta tag i söndagen. Ska börja med en promenad upp till min bevingade ängel. Se om han har tid att lyssna på vad mamma har att säga eller om han lekar och cyklar med alla andra änglabarn som togs ifrån oss alldeles, alldeles för tidigt.

Vi hörs igen i morgon.

Empatisk är stark

Jag har idag försökt göra mig förstådd i en fortfarande sensibel situation men av någon anledning lyckas jag inte nå fram. Det är en ångestladdad känsla jag känner igen från i somras då det kändes som om jag kämpade för min överlevnad för att hitta rätt ord att förklara mina känslor genom. Rätt ord hittades dock aldrig. Känslorna var för starka och orden som kom ut ur min mun var så långt ifrån den verklighet jag då kände. Orden lät så svaga och klena i jämförelse. Jag antar att det var därför jag började skriva. På något sätt ges varje känsla en eftertanke som inte finns i den muntliga situationen. I det här fallet antar jag dock att misslyckandet att nå fram inte helt och hållet beror på mig. Det är lätt att bara se till sig själv och i det förlora viljan att förstå motsvarande parts alla intentioner. Jag blir rädd av mångas empatiska oförmåga. Jag blir rädd för att jag levt ihop med en helt empatilös stackare och vet vad detta innebär. Något jag kommer ånga för resten av mitt liv. Något som satt spår. Spår jag aldrig kan radera även om jag kommit en bra bit på väg. Empatilöshet skrämmer mig mer än något annat. Förmågan att sätta sig in i en annan människas situation är otroligt underskattad. Om man bara försökte skulle nog världen se helt annorlunda ut. Men nu gör den inte det och vi fortsätter gå med våra skygglappar utan att bry oss om vem vi trampar på bara det gynnar oss själva.

Försöker fokusera på annat. På att det är fredag och på att helgen väntar på mig. På att min mage mår bättre än på mycket länge. På att solen skiner och att jacka är överflödig i vårvärmen. På att jobbet har varit ok under veckan och på att nästa bara är en fyradagars arbetsvecka. På att jag imorgon ska på Broadway to Hollywood med tjejerna. På spinningpasset som väntar efter jobbet idag.

Lyckeli

Det är svårt det här med namn. Detta är också en, för tillfället, daglig diskussion hemma. Jag är helt inne på tjejnamn medan Martin gör sitt bästa med pojknamnen. I förrgår kom han med förslaget att om det blir en tjej får jag bestämma medan han står för killnamnen om det kommer ut en liten pojke. Vet inte, men trodde han verkligen jag skulle gå med på det? Jag vill under inga omständigheter riskera att vår lilla kille (om det nu blir av sån sort) får heta Eskil. (Förlåt Dressa) Själv är jag helt insnöad på flicknamn. Jag vet inte varför. Har ju alltid känt att jag är en riktig pojkmamma men eftersom jag mått som jag gjort under den här graviditeten så är min teori att det inte kan vara något annat än en tjej. Tjejer är alltid värst. Vi får väl se om tesen håller. Har tre namn jag tycker lite mer om. Vad tycker ni om Milla, Lyckeli eller Hilma?

Kom att tänka på när vi för sista gången var på Tropicariet med Theo. Vi stod vid krokodilerna och tittade när skötaren matade dem. När en av krokodilerna kom upp ur vattnet för att få tag på maten skötaren höll ovanför vattnet blev Theo rädd. Men istället för att börja gråta eller gömma sig bakom mig eller Martin slog han ut med armarna framför mig för att skydda mig från den stora krokodilen. En 4-årig liten och svårt sjuk kille men ändå så omtänksam och oegoistisk. Min älskling.