Det märks att det börjar närma sig den 7:de igen. Känner mig inte så påverkad den här gången men mitt undermedvetna säger annat. Har haft några jobbiga nätter med mardrömmar nu. Hela tiden om maktlöshet, om att så gärna vilja men inte kunna hjälpa. Jag hör honom skrika men hittar honom inte. Han skulle ha blivit sex år min stora kille.
Så snart jag slutat amma ska jag ta upp mina planer på att via barncancerfonden stå för måndagsfika på avdelning 16b i Linköping. Att finnas där och prata med de föräldrar som bor där tillsammans med sina cancersjuka barn någon gång då och då är väl det minsta man kan göra.
kram
Tänkte på den 7:e igår när jag bläddrade i min kalender, tänker på er.
SvaraRaderaJag blir varm i kroppen när det finns människor som du, med planer på fika på avd. Fint vännen!
Det är människor som du som gör skillnad....
Kram Paulina
Håller med ovanstående! Ibland är det de små sakerna som har så stor betydelse. Och som kan vara de avgörande detaljerna som gör att något jobbigt kanske blir lite lättare! :)
SvaraRaderaKram susanna