Fikade med en enormt stark mamma igår. Skulle nästan kunna skriva att jag fikade med mig själv så som jag levde för tre år sedan. På den tiden då jag gick igenom helvetet på jorden men hela tiden höll huvudet så högt upp jag bara orkade och kunde för min älskade sons skull. Även om anledningen till varför skiljer sig mellan min historia och hennes nutid ser jag så mycket av mig själv i henne och den situation hon befinner sig i just nu. Jag känner igen den där trötta, energitömda och livrädda blicken, men där finns även en så stark vilja och ett enormt hopp om en frisk framtid tillsammans med den familj hon skapat att stålmannens alla krafter skulle ses som en fjärt i vinden jämförelsevis. Det finns ingenting hon inte skulle göra för sin sjuka son.
Vi pratade om den där hjälplösheten. Om hur det känns att bara stå vid sidan av och inget kunna göra för att hjälpa sitt barn i den kamp han eller hon för mot livets brutala och orättvisa öde som tilldelats dem. Det finns inget värre och jag önskar jag kunde göra mer. Precis som de jag fikade med under min värsta tid i livet måste ha känt. Men vad mer kan man göra än att finnas här.
Gårdagen blev hur som helst ytterligare en påminnelse om livet. Hur viktiga mina insikter och erfarenheter från mitt eget helvete är och vart mina prioriteringar bör ligga. En viktig påminnelse för det är trots allt jag varit med om faktiskt svårt att hålla rätt bana och se vad som egentligen har betydelse och vikt i livet. För mig kan det inte bli mer självklart och det påminner livet mig om hela tiden...det är de små sakerna som gör det stora. Med andra ord: ingen mer klagan över halsbränna.
Stor kram och många tankar till Noel.
Du är en underbar människa, är så tacksam för att våra vägar mötts. Tack för att du tog dig tid att fika med mig, och för att du finns där. Kram Carolina
SvaraRaderaTack själv vännen för att du delar med dig. Tänker på er. Kram Becka
SvaraRadera