Fick lite tid över till tankeverksamhet igår i bilen och kom att tänka på hur snabbt vi vuxna dömmer andra. Kan bara bero på rädsla för det okända och lite annorlunda. För okänd mark. Jag kommer ihåg när Theo var sjuk, hade tappat allt sitt hår och därtill hade en stor synlig shunt inopererad under huden i huvudet. Han slet glatt av sig mössan så fort vi kom ner på stan utan att ens reflektera över andras besvärande, frågande och till och med äcklade blickar och viskningar bakom ryggen. Jag såg dem allihop och de kom enbart från vuxna människor. Rädda hela högen. Men när samma kille drog av sig samma mössa på besök bland barnen på dagiset efter en lång tids frånvaro var det inga som helst problem. Barnen frågade rakt ut och Theo förklarade bäst han kunde och så var det bra med det. Att han inte kunde gå var inte heller något problem, inte alls konstigt. Han tog sig fram på sitt sätt och de andra barnen gjorde då precis likadant. Ingen fick honom att känna sigsig sjuk eller konstig. Bara välkommen och som en i gänget. Precis som det ska vara. När slutar man bete sig så och när kommer den där rädslan?
Önskar att alla kunde ha ett lika öppet och orädd sinne som barnen. Vi hade nog alla mått så mycket bättre då.
Jag säger alltid numer; gå en mil i den personens skor som du vill tycka och tänka något om, sen kommer du aldrig att vilja säga något om någon efter det....
SvaraRaderaOch jag säger också; genom ett barns ögon vill jag se mitt liv... Dom små liven har SÅ mycket att lära oss... Tänk om vi alla kunde få behålla vårt barnasinne hela livet och bara se världen för vad den är, precis som dom gör :-)
Viktigt att vi vuxna reagerar och fortsätter att vara medvetna om hur vi agerar.
Och en sak till; när du har dömt någon så har du redan dömt dig själv och DET är värt att tänka på.
Låt människor vara som dom är och upplev tillsammans det som är livet oavsett hur vi ser ut och har på oss.
Och ännu en sak; vem är normal och vem är annorlunda?
Och ja, rädslan är människans värsta fiende
Ha en go helg med dina nära och kära, Rebecka!
Lisa :-)
Tack Lisa, hade på känn att du skulle ha något vettigt att säga om det här. =) Nä, det där med vad som är normalt och vad som är annorlunda och vem som nu bestämmer det har jag lite svårt för. Jag tror att de mest annorlunda saker/personer kan bli normala (om man nu får använda de där orden) bara man tar sig tid att förstå bakgrunden/historien bakom. Det finns alltid en anledning till att saker och folk är som de är. Det braiga i det här ärju dessutom att kunskapen och förståelsen får rädslan att försvinna. Kram /Becka (och grattis till det satta dtumet jag hörde talas om)
SvaraRaderaHej! Snubblade in på din blogg när jag letade efter lediga lägenheter. Vill så innerligt flytta till danskhusen och såg att du flyttade dit i januari (?) och jag bara undrar.. Hur hittade du en ledig lägenhet där? Hemnet? Blocket? Någon bekant? Jag är inne på hemnet dagligen och bara håller tummarna för att det ska dyka upp en lägenhet där som är till salu. Kan inte du hålla lite utkik där åt mig? Fniss. Du får jättegärna svara här i kommentarsfältet eller på min mail "darago_@hotmail.com". Tusen tack!
SvaraRaderaHej Sanne, när vi flyttade hit låg det lägenheter ute både på bovision, hemnet och på blocket så jag tror att det är bäst att hålla koll på de flesta ställen. Men det är klart att om jag hör att det ska bli ledigt så kan jag höra av mig. Vi trivs jättebra här så det är helt klart ett bra val av ställe att bo på. /Rebecka
SvaraRaderaKlokt inlägg!
SvaraRaderaHej! Okej det ska jag göra. De är rätt speciella vad jag hört men de verkar supermysiga! Hur stor är eran lägenhet? Du råkar inte ha några bilder i bloggen på lägenheten så man kan drömma sig bort lite? :) Haha. Tack! /Sanne
SvaraRaderaKänner så väl igen det där. Efter vi förlorat vår son William märker man hur många vuxna blir obekväma och inte riktigt vet hur dom ska agera. Inte alltför sällan går dom omvägar bara för att slippa prata. Det gör ont. Barnen däremot är inte rädda att prata om det. Härom dagen när jag var på dotterns skola var det en flicka som ställde frågor om vår döde William. Helt obehindrat. Ingen rädsla för att säga fel saker. Allt är bara fullkomligt naturligt.
SvaraRaderaÖnskar att vi vuxna kunde lära oss av barnen. Livet vore så mycket enklare att leva då. Kramar från Alexandra
Absolut så sant Becks....vuxna dömmer och är mycket elaka många gånger. En del av rädsla, andra av okunskap eller att de inte har empati. Barn är ärliga och vågar fråga. Vi kan lära oss mycket av dem.
SvaraRaderaKram vännen <3
Hej Rebecka!
SvaraRaderaMitt namn är Jenny Thorell och jag frilansar för tidningen Cosmopolitan. Skriver på en artikel som handlar om sorg ock kriser med arbetsnamnet "Gå vinnande ur en tuff situation". Hur man orkar gå vidare efter att en närstående dött eller varit med om någon annan fruktansvärd kris.
Jag hittade din blogg när jag gjorde reserach och personer som drabbats av sorg och undrar om jag får göra en kort intervju med dig. Vill du vara anonym går det jättebra.
Min deadline är tyvärr på tisdag. Väldigt kort varsel. Om du har tid och möjlighet att vara med så får du gärna maila mig eller ringa!Kunde inte hitta någon mail till dig så hoppas att du ser det här.
Tack på förhand!
Bästa hälsningar
Jenny
Jenny Thorell
Frilansjournalist
jennythorell@hotmail.com
Phone +46 (0)8 6451712
Mobile +46 (0)739 98 80 51