Jag minns att jag var arg. Arg för att de inte lät honom vara ifred. Alla stirrande blickar på stan när jag och Theo gick ett varv. I och med att Theo för en lång tid inte kunde gå, blev vagnen oerhört betydelsefull. Han glömde bort att han var sjuk och kunde vara sig själv när han satt i den. Allt var som vanligt. Han älskade att gå på stan. Titta på folk. Vara en del av det som hände, där det hände. För min del var det en ångestladdad promenad. Jag var också förmodligen överkänslig, det förnekar jag inte men tycker ändå att det var en mardröm att se folks blickar när Theo tog av sig sin mössa. Han var så söt. Jag såg det. Alla andra såg nog bara ett kalt huvud och en port á cart med tillhörande slang under huden. Klart man tittar till, det säger jag inget om men att stirra. Där brister mitt tålamod...och det rejält. Jag sa dock bara till en gång. Det tog massor med energi.
Jag hoppas min älskling inte märkte något. Han älskade sin tur i vagnen och var lika glad som vanligt. Men för min del kändes det som ett svek av allmänheten. Som ett avståndstagande, ett vi och dom förhållande. Där vi var dom. Dom man tittar ut, som ser annorlunda ut, som skiljer sig från den stora massan. Om bara folk visste. Då skulle de skämmas. Jag stod i alla fall på rätt sida.
Fredag och ännu en arbetsvecka till ända. Ser fram emot en lugn kväll hemma i soffan tillsammans med sambo, film och pizza. Vad morgondagen bjuder på får vi se...
Kram
Kommer på mig själv med att sitta och vänta på nästa inlägg. Har suttit och läst igenom hela din blogg i veckan och förundras äver din styrka och ditt mod att dela med dig. Denna vecka har jag tagit del av ert livsöde i detalj och tårarna har runnit ner för kinderna många gånger. Kostigt att någon annans livsöde kan beröra en så och få oss själva att inse hur lyckligt lottade vi är. Nu ska jag hem och krama om mina två små killar och ta tillvara på det jag har. Lycka till med bebisen och all lycka i framtiden!
SvaraRaderaTack så jätte mycket. Det är precis en kommentar som din som ger mig energi och mitt skrivande en betydelsefull och djupare mening. De flesta av oss är lyckligt lottade, vi behöver bara bli påminda om detta med jämna mellanrum. Förgivettagandet smyger sig allt för lätt på.
SvaraRaderaTack igen och ta hand om familjen. Kram