Ni vet ju vid det här laget att jag är av den mening att ur allt ont, hur svårt det än må vara, följer något gott. Det gäller bara att ha ett öppet sinne och inte förlora sig själv i det mörker som följer och lätt kan ta över. Jag är helt övertygad om att Theo och hans sjukdom bidragit till att jag och Martin omvärderat en hel del och genom detta hittat tillbaka till varandra. Inte till det vi en gång hade utan till något nytt. Det är en ganska skön tanke. Att vår son tillslut fick oss att inse det vi för snart fyra år sedan helt glömt bort.En annan liknande situation är allt som hände i mitt förhållande med J. Två hårda år, många tårar, sömnlösa nätter, psykiskt utmattning och ett gäng onda blåmärken resulterade i flera väldigt nära vänner som jag har stor tillit till och som jag vet ger vänskap för livet.
Det är väl bara när man fått distans som man inser att allt det onda faktiskt, på gott och ont, kan generera i bra saker, bra saker som nu är en del av mitt liv. Man ges inte något val vad gäller livets tvära kast. Däremot har man alltid ett val vad gäller inställning, hur man ser på det som händer och hur man hanterar det som livet ger.
I mitt fall kan det under omständigheterna inte ha blivit bättre. Även om jag önskar att saker och ting aldrig hänt. Men det är en hel annan sak.
Jag utlovade ett talande bildbevis från helgens slappa approach vid Öjjerska palatset. Vassegoda!
Kram
ha ha, pizzaracet. Vi kanske ska förtydliga att vi också var rätt många som delade på dom :-)
SvaraRaderaKloka ord! Jag håller helt med dig!
SvaraRaderaAntingen ser man möjligheter eller problem, det är bara att välja vilken inställning man ska ha till saker och ting! Jag tror att allt det som händer oss, både på gott och ont, har en mening, som ibland kan tyckas vara svår att förstå när man är mitt uppe i allt, men när man får lite distans och perspektiv så kan man nog finna en mening i det hela... Inställningen, och hur man väljer att se på saker och ting i livet det är det som skiljer oss människor åt, om vi är starka eller svaga... om vi har en känsla av sammanhang eller inte!
Du verkar vara en stark person!
Ta han om dig/er!
Kram susanna
Tack Sanna, jag håller helt med dig. O Lina, så där brukar mina fredagar se ut...jag äter ju för två nu...*ler* /Becka
SvaraRaderaVilken fantastisk bild :) har inte varit inne här på ett tag men jag ser en förändring i ditt skrivande...toppar och dalar kommer och går...men att kanske topparna kommer lite oftare än tidigare...eller om det är dalarna som kommer mer sällan..who knows, vilket fall så går det sakta men säkert åt rätt riktning. Tänker på er faktiskt mer än du anar, med din berättelse inser jag hur värdefull min tid med min mamma varit, en tid jag hunnit njuta av samt att jag får skatta min lyckliga stjärna att min dotter finns hos mig och lyser upp min vardag...det jag lär mig för varje dag är att ska uppskatta det lilla i livet mer och att jag har det bra...jag önsar dig och din familj allt gott och jag ser ju att du har en nedräkning på din sida...så underbat coolT. Kram
SvaraRadera