Stora frågetecken...

Idag satt jag på bussen och mindes några händelser på sjukhuset när tiden med Theo var som värst. Vi tacklade mycket av våran sorg, hjälplöshet och oro med skratt. Befängt kan låta men det var rent av livsavgörande i många situationer. Dessutom ville vi skratta med Theo den tid vi hade kvar, få honom att, trots många svåra stunder och sjukhusmiljö, le och känna att vi faktiskt kunde må ok under omständigheterna.

Med risk för att ni kommer sätta stora frågetecken kring min psykiska hälsa tänker jag försöka återberätta två händelser jag minns särskilt väl. Den ena på uppvaket efter att Theo fått sin sond inopererad i magen. En liten knapp med en lång och smal slang som gick rakt in i magsäcken. Genom den matade vi Theo med sondmat en gång i timmen, vilket var ganska besvärligt till en början. Vi satt där nere på uppvaket mitt i natten, jag och Martin. Viktigt att komma ihåg är att vi inte sovit ordentligt på flera dygn och var liksom efter varje ingrepp jätteoroliga för hur Theo skulle må när han vaknade upp.

Post op. är inget roligt ställe att vara på. Många väldigt sjuka och nyopererade människor ligger där för att vakna upp. Förutom jämmer och obehagliga stön av smärta är det tyst och stämningen minst sagt dämpad. Theo sov fortfarande och vi tittade på slangen han hade fått i magen. Plötsligt säger Martin. ”Hur fan ska vi få in köttbullarna där”? Jag som tänker i bilder fick tydliga illustrationer av hur vi desperat försökte trycka in diverse maträtter genom den där lilla slangen och som på alla ställen man inte ska/får skratta brast det helt och hållet. Helt omöjligt att sluta. (Trots systrarnas iskalla och något förbluffande blickar).

Den andra händelsen var i väntrummet uppe på strålbehandlingen. Vi väntade på att Theo skulle strålas klart tillsammans med andra anhöriga och cancersjuka patienter som väntade på sin tur. Även här är stämningen en aning dämpad och nedstämd. Det var vinter och julsånger spelades på låg nivå i rummet. Så säger Martin högt och ironiskt: ”Den här sången är väl ändå ganska opassande” och syftar på Jul, jul strålande jul, som precis börjat strömma ur högtalarna. Gissa om jag skrattade så jag tjöt. Tårar är nog ganska vanligt på både dessa ställen, dock inte till följd av två ”vuxna” föräldrar som i väntan på sin cancersjuka sons avklarade behandling halvligger över stolar och bord i desperata försök att dölja skrattet för en något moloken omgivning.

Tack Martin för din sjuka humor. Den har helt klart varit avgörande för min överlevnad. (Tack också till alla ni andra som fick/får mig att skratta och le under en svår tid).