Att stanna upp ett ögonblick när man är fullt upptagen med livet kan vara svårt även om skälen är flera och väldefinierade. Ibland behövs det ingen större anledning mer än att vi alla emellanåt behöver stanna eller i alla fall sänka tempot för att inte missa anledningen till att vi andas. Orsaken är inte helt omöjlig att missa i den hastighet vi idag helt omedvetet anpassar vår vardag efter. Det är ett omänskligt tempo med ohumana och orimliga krav om man samtidigt ska hålla sig inom hälsans och glädjens gränser för maximalt välbefinnande och tjusning.
Grunderna är ofta klara, liksom varningsklockorna, även om vi ofta väljer att titta åt andra hållet när den röda flaggan hissas i topp. Vi vill inte se för vi har inte tid. Vi vill inte se förrän vi är så illa tvungna att titta.
Att glömma bort orsaken till att vi andas, att vara för upptagen med att ge livet en mening är inte skälet bakom vår existens. Vad ska vi med livets mening till när vi hittat den o kommit på att vi glömt bort att leva under tiden vi letade? Varför ska vi andas om vi andas i en ouppnåelig fart för att behaga andra utan att fylla våra egna lungor med tillräcklig luft. Varför vill vi leva ett långt liv i brådska. Vari ligger meningen med det?
Vi måste komma ihåg att ta oss tid och stanna upp, ta oss tid att leva här och nu, dels för att inte glömma bort att leva dels för att orka fortsätta framåt.
Jag är inget stort fan av alla de krav och det tempo vi idag lever bland. Ändå låter jag mig gång på gång ryckas med utan att egentligen märka det. Jag får påminna mig själv om att det är idag som räknas. Förmågan att leva idag, här och nu är inget man skickar efter per postorder. Jag har tvingats till att leva så under en längre tid eftersom jag inte visste om morgondagen skulle komma för mig och min son. Det var svårt då, det är svårt nu, men ändå är jag tacksam för den förmågan eftersom den ger mig så mycket mer glädje av livet så som det ser ut just nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar